Recension
Jiddisch i Sverige
Red. Sarah Schulman

Dos Nisele Farlag

”Endlekh iz der galekh geshtanten oyfn balemer”. Så översatte Mordechai Forlerer, född 1895 i Warszawa och död 1942 i Treblinka, den mest välkända öppningsfrasen i svensk litteratur: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”.

Den fanns en tid när jiddisch var ett språk med lika stora anspråk som vilket annat språk som helst. Ett språk som sökte dialog med omvärlden, som greppade inte bara religion utan även politik, ideologi, konst, litteratur, teater. Ett språk som var ett slags kitt med vilket alla dessa erfarenheter fogades samman.

Den tiden är inte förbi! Författare som Singer, teater som Spelman på taket och musik som klezmer säger motsatsen. Georg Riedels Yiddischland ej att förglömma

Ofta har jiddisch betraktats som en relik, ett museiföremål från det förgångna. När jag som ung studerade arkeologi vid Hebrew University i Jerusalem, förstod jag snart att jiddisch var något den då ännu unga staten besvärades av och sökte frigöra sig från. Och det var med tveksamhet och viss motsträvighet som svenska staten gav jiddisch en status som nationellt minoritetsspråk

Därför är det friskt utmanande och befriande att ta del av antologin Jiddisch i Sverige. Boken är tillägnad jiddischpoeten och barnläkaren Salomon Schulman, som tillsamman med många andra bidragit till att det idag finns en levande jiddischkultur i Sverige. Sarah Schulman citerar honom i inledningen: ”Det som förenar jiddisch och jazz är friheten, improvisationen och att de båda är lite skitiga”. Kanske förklarar detta såväl språkets överlevnadsförmåga som utsatthet. Ett språk som några rynkar på näsan åt och andra erövrar livet med.

Tjugosex författare medverkar med texter som alla skildrar en närhet och glädje till språket. Många av dem är andra- eller tredjegenerationen till föräldrar för vilket jiddisch var det enda eller första språket, som teaterkritikern Leif Zern, vilket för honom gör jiddisch till ”en skatt av minnen”. Generalsekreteraren för Läkare i världen Hannah Laustiola Frydman minns om hur det var att komma till Uppsala och där möta morfar och mormor och godnattsagor på jiddisch. Ulrika Knutsson berättar om möten med en åldrande elev till författaren och tecknaren Bruno Schulz, dödad av nazisterna 1942. Det är ofrånkomligt att koppla jiddisch till Förintelsen. Men det var också de flyktingar som kom till Sverige i slutet av och efter kriget som tog språket med sig hit. Jiddisch i Sverige visar att här finns en skatt och en rikedom att förvalta och glädjas åt för envar.

Jakob Carlander