När jag för ett tag sedan läste klart Lydia Sandgrens roman Artens överlevnad (2025) stötte jag på ett för mig kärt begrepp: den svalkande likgiltigheten.

”Och även om jag var övertygad om hennes uppriktighet anade jag också det som en poet en gång kallade ”lite svalkande likgiltighet”: vad jag valde att göra nu var inte längre hennes sak. Hon skulle inte lägga sig i. Framför mig låg en tomhet med samma dubbla egenskaper som ett vitt ark papper – frihet och fordran.”

Poeten i fråga som Lydia Sandgren hänvisar till är den finske författaren Henry Parland.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek

Henry Parland (1908–1930) var ingen vanlig finlandssvensk författare. I hans hem talades det ryska och tyska, snart lärde han sig också finska. Det språk han skrev på, svenska, var hans fjärde språk.  Trots sina unga år ses Henry Parland som modernistiskt banbrytande i sitt författarskap, starkt influerad av de ryska formalisterna. Dikten om svalkande likgiltighet ingår i samlingen Idealrealisation från 1929.

När Henry Parland dog alltför ung i scharlakansfeber efter att bränt sitt ljus i båda ändarna, stod han i början ett författarskap som vi i efterhand bara kan fantisera om vad det kunde ha lett vidare till. Alkoholmissbruk och pengaskulder gjorde att föräldrarna skickade honom från studierna i Helsingfors till Kaunas i Litauen.

Att Henry Parland ville trösta sin mamma Maria med en uppmaning till svalkande likgiltighet är inte svårt att förstå. Han utsatte henne för ständiga påfrestningar.

Kanske var Henrys tidiga utsvävande liv en revolt mot mammans överbeskyddande instinkt. En förälders oro kan lätt bli ett fängelse som skapar förlamande ofrihet. För Maria blev oron över Henry självdestruktiv. Hon hade så väl behövt den svalkande likgiltigheten som sonen Henry erbjöd henne i sin dikt.

Mitt möte med svalkande likgiltighet ägde rum då jag som 28-åring på mitten av 1980-talet tillträdde min första tjänst som sjukhuspräst på Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala. Pappa hade sedan tidiga år krävt att jag skulle bli präst. Själv ville jag inte. En räddande kompromiss var att bli sjukhuspräst i psykiatrin.

– Det där blir du inte biskop på, sa pappa missnöjt.

Psykiatrin, som förstod mitt dilemma, tog hand om mig. Jag fick gå hela psykoterapeututbildningen på Karolinska. Längre fram, då pappa inte längre fanns, skulle denna utbildning bli min fribiljett till det liv den svalkande likgiltigheten gjorde möjligt.

På Ulleråker talade man ofta om svalkande likgiltighet som ett förhållningssätt för att bevara sin empati utan att gå sönder i utbrändhet och cynism. När man fick lust att sluta arbetet i förtvivlan över sin egen oförmåga uppmanade vi varandra:

– Nu behöver du lite svalkande likgiltighet.

Precis som Henry Parland tolkade vi inte begreppet som motsats till medkänsla och empati, utan som en del av den: ”Lite svalkande likgiltighet fattas i din kärlek”.

Författaren Göran Tunström berättar i den självbiografiska uppväxtromanen Prästungen (1976), hur han själv försökte trösta sin mamma med samma ord:

Jag vet ju att det är synd om mamma, för att pappa har dött och att det är svårt att vara ensam med fyra ungar, men jag läser ibland upp Henry Parlands dikt, den där om: Säg vad fattas egentligen i min kärlek, son? Lite likgiltighet bara, lite svalkande likgiltighet.

Då suckar mamma och säger: Om jag kunde det ändå. Det är inte så lätt

Efter gymnasiet på Fjellstedtska skolan i Uppsala ville Göran fara till Grekland och upptäcka livet, mamma önskade ha honom hemma. Att äga svalkande likgiltighet är ingen enkel sak.

Även Gunnar Ekelöf gjorde bruk av Henry Parlands begrepp i diktsamlingen Non serviam (1945):

Med en smula svalkande likgiltighet
Med tacksam ironi till den och den, till det och det…

Dikten (Till dedikation) markerar, som hela diktsamlingen Non serviam, ett avståndstagande till det etablerade folkhemmet och en vilja att leva det egna livet om än som en outsider. Den slutar med orden:

Först när envar får lov att leva sitt eget liv utan
skuld skall alla få råd att leva varandras.

Det finns en röd tråd från Henry Parland, via Gunnar Ekelöf och Göran Tunström till Lydia Sandgren. Den beskriver hur en svalkande likgiltighet ger möjlighet till avstånd och frihet. Den svalkande likgiltighet jag själv inte kunde uppnå i relation till min pappa eller få honom att acceptera som sin egen.

Svalkande likgiltighet är relationell till sitt väsen. Henry Parland ville med sitt begrepp vara sin mamma till hjälp, men utan att underkasta sig hennes förlamande oro. Inom människovårdande yrken står det för en ambition ha medkänsla utan att själv gå förlorad. Ett välbehövligt avstånd.

Vi behöver realistiska värdeord mitt i den toxiska positivismens överdrifter. Henry Parland gav oss ett sådant.

Jakob Carlander

Upsala Nya Tidning 21 januari 2026