Recension
Eric Cullhed:
Gråt. Tårarnas filosofi – från antiken till idag
Natur och Kultur
Nyligen ställdes i Svenska Dagbladet frågan: ” Varför svämmar sociala medier över av gråtande influencers?” (SvD 20260313). En fråga som antyder gråt förstådd som krokodiltårar.
Vad är gråt, hur upplever vi den, vad står den för och vad vill den förmedla? Professorn i klassisk grekiska vid Uppsala universitet Eric Cullhed söker svar på gråtens hemlighet genom det nordamerikanska fabeldjuret squonken, en märklig men lite motbjudande varelse som ständigt begråter sin egen fulhet. Jordens olyckligaste djur men också dess mest svårfångade kreatur. Squonken blir en underfundig metafor hos Eric Cullhed för den mångtydiga gråten. Han tar med läsaren på en jakt efter gråtens väsen. Det blir ett sökande mellan Scylla och Charybdis. Den akademiska forskningen kan fördärva den livsmening vi finner i gråten. Samtidigt behöver vi avmystifiera gråten för att inte fastna i de klichéer som lätt banaliserar gråt och gör den till influencerns verktyg.
Eric Cullhed lägger ut ett antal fångstfällor eller hypoteser om gråten. Är gråten ett uttryck för lidande, en emotionell säkerhetsventil, tröst, ett redskap för anknytning, ett uttryck för godhet och medkänsla, vanmakt eller ett sätt att styra och påverka sin omgivning?
Eric Cullhed går systematiskt igenom alla dessa hypoteser, och jag blir golvad av den kunskap professorn besitter. Lekfullt och obehindrat vandrar han runt bland universitets alla institutioner som vore hans hemvist just där. Alla teorier har något att säga om gråten, men de har också sina begränsningar. Människans gråt visar sig vara ytterst komplex. Det verkar som om det inte bara finns en squonk utan många. Till slut läser Eric Cullhed ihop dem till en gemensam förklaring där gråten blir ett kommunikativt instrument som ”är ett symtom på en attityd som sträcker sig från ödmjukhet till van-makt; den är ett vittnesbörd om något väsentligt, dyrbart och kanske livsavgörande; och den är en vädjan om välvilja och barmhärtighet.”
Så fångar Eric Cullhed till sist squonken med vetenskap och medkänsla och får mig att minnas diktraderna:
Gråt över pojken som en sval augustinatt
inte fick kroka laxen som skall vänta
förgäves under Skeppsbron. Gråt över barnet
som aldrig skrattade på allvar.
Gråt över gubben, glömsk av sitt sjuka ben,
som surögd ser hur solen stiger
som en apelsin ur havet
och känner lyckan i att leva
på trots
(Lars Forssell, Rekviem för ett barn)
Om Eric Cullhed inte nomineras till Augustpriset kommer jag att brista ut i gråt.
Jakob Carlander