När jag var student vid Uppsala universitet tenterade jag 3 betyg för professorn i religionshistoria. Ämnet var judendom. Vi kom in på förintelsen och jag nämnde att sju miljoner judar mördades under denna tid. Professorn rättade mig att det på sin höjd var två miljoner som miste livet. Jag protesterade, men lamt.  Året senare hade professorn fått förbud att undervisa i judendom. Idag hade hen gjort sig skyldig till förintelseförnekelse. Efteråt har jag funderat om en sådan lagstiftning hade förhindrat professorn att uttala sin åsikt eller om det triggat. Omvärlden protesterade utan att det fanns någon lag. Kanske den bästa vägen att gå.

Förra politiska redaktören vid UNT, Sakine Madon, kommer nu med en viktig debattbok om yttrandefrihet, religionskritik och koranbränning. Boken andas ett patos för yttrandefriheten, där hon visar hur mycket av den kritik av koranbränning och Mohammedkarikatyrer snarare haft sin grund i rädslan för repressalier från en aggressiv fundamentalistisk motpart, än i ett ställningstagande mot rasism och missaktning. Att inskränka yttrandefrihet leder inte till minskad hets mot folkgrupper, tvärtom förstärks den enligt Madon. Det uppstår också förvirring kring vem som är offer och förövare.

Hennes bok stämmer till eftertanke och besinning. En viktig fråga kvarstår dock. Hur hanterar vi yttrandefriheten när vi samtidigt inte kan skydda tredje part från hot och våld? Olaus Petri sa: ”Den som missbrukar sin frihet är värd att mista den”.  Det är inte i linje med Sakine Madons budskap men jag hade önskat en djupare problematisering av denna fråga

Jakob Carlander