Recension
Christine Falkenland: Författarinnan
Wahlström & Widstrand
Det är en stukad författare som kommer till Berg för en stipendievistelse. En blandning av retreatcenter och kursgård. För mig för den tankarna till Berget i Rättvik. Här finns dock inga religiösa inslag. Tystnad ska råda under dagen, men vid middag där vin och drinkar serveras flyter samtalet fritt och det dansas till musik. En gammal flygel, kantstötta glas och nedgångna skinnmöbler andas en kultur lite på dekis.
Yvonne är 67 år, framgångsrik författare, men lång tid har gått sedan sist publicerade romanen. Hon kommer lite senare än de andra, efter att först fått avslag på sin ansökan för att sedan erbjudas en plats efter ett återbud. Där finns redan fyra författare, tre män som vilsegångna kavaljerer ur Selma Lagerlöfs värld, och så Rebecka, 24-årigt stjärnskott i den litterära världen, som nu är den Yvonne en gång var. Personalen på Berget är diskret i bakgrunden. Således görs här plats för ett kammarspel mellan fem kulturpersoner på skilda platser i livet. Yvonne tilldelas Poe-rummet, vilket antyder en kommande dramaturgi där avunden är skriven med versaler på väggen mellan de båda kvinnornas rum, varifrån Yvonne kan lyssna till kärleksljud mitt i sin egen ensamhet. Rebecka är ständigt uppvaktad, Yvonne lika mycket avvisad. Avunden är sjaskig. Yvonne skriver lappar till sina kollegor som hon sticker in under deras dörrar. Hon utmanar Rebecka i envig om ledargestalten som hon ständigt förlorar, tar upp kampen om kavaljerernas erotiska uppmärksamhet men blir alltid ratad. Det egna skrivandet har gått förlorat. Orden är ”insmorda i tjära”. Yvonne famlar runt bland lösryckta och slarviga citat av Ekelöf, Goethe och Eliot.
Så långt kommen associerar jag texten till ett annat Berg och börjar läsa den i ljuset av Aase Bergs dagböcker; äldre författare och ung recensent och deras vulgära smutskastandet av varandra. Yvonnes försök att erövra den plats Rebecka intagit i författarvärlden och på Berget ter sig hopplöst och blir alltmer komplext. En kamp mellan gammal och ung, men kanske också mellan två olika sätt till litterär gestaltning. En fråga dröjer sig kvar i berättelsen: Vilken funktion fyller skrivandet? Vem är författaren om hen själv förblir osynlig?
Christine Falkenland skildrar människor med en mörk glöd, men alls inte utan medkänsla. Romanen rör sig kring självförakt, ensamhet och cynism med en skärpa som nästan är kuslig. Och samtidigt med ett uns av försoning, även om läsaren lämnas osäker om vilket pris man får betala för att nå den.
Jakob Carlander