Recension
America Vera-Zavala: Svartskalle – en svensk historia
Ordfront förlag
Det är bara att konstatera. America Vera-Zavalas bok om rasism i Sverige är en provocerande läsning. På gott och ont. Jag inser snart att jag som läsare behöver ett stycke av denna provokation för att se och förstå det som är bokens viktiga budskap. Att det Sverige jag och andra lever i är långt ifrån det jämlika och toleranta samhälle vi på näst intill ett självklart sätt gör anspråk på.
America Vera- Zavala skriver inte enbart om den vulgära rasismen som skamlöst uppträder utan maskering på nätet och i demonstrationer. Hon frilägger också de attityder och mönster som omger oss, även i kulturvärlden. En gång utlänning, invandrare och immigrant alltid utlänning, invandrare och immigrant. America Vera-Zavala kallar det träffande för en arvsynd. Vem tar plats vid bordet? Vem får sitta bredvid? En högst nödvändig provokation. America Vera-Zavala följer i grunden två parallella spår: Vit och icke-vit, framgångsrik och åsidosatt och söker ett samband mellan dessa poler.
Men här blir det också problematiskt. ”Svarskalle” är också provocerande på ett annat sätt, eftersom den är onyanserad, generaliserande och högst godtycklig. I sin polemik mot samhällets strukturer kommer America Vera-Zavala att likna den andre hon kritiserar. Ibland uttrycks den som en upprörd önskan att inte vara nyanserad. Som om författaren säger att det ni gjort mot mig, det tänker jag göra mot er. Mina tolkningar mot era tolkningar, era fördomar mot mina.
Ibland tror jag att America Vera-Zavala inte själv ser hur lik hon blir sin motpart. Jag håller fullständigt med om det ytterst bisarra att inte benämna Anton Lundin Pettersson eller Anders Breivik som terrorister och istället söka psykologiska förklaringar som identitetsförvirring och psykisk ohälsa. Därför är det häpnadsväckande hur hon på samma sätt ursäktar poeten Muhammed Omar, som förvisso inte är en terrorist men vars famösa antisemitiska påståenden chockade hans läsare, som att ”något gått fel psykiskt”, när det funnits och finns en uppenbar tradition av förintelseförnekare såväl internationellt som i poetens egen hemstad Uppsala. Antisemitismen nämns pliktskyldigt i en av bokens sista sidor och får drag av det där koketterandet som America Vera-Zavala själv upprörs över när ”vita” berömmer sig av sin fördomsfrihet och tolerans. Det känns som ett försök att undkomma den rasism som skär från höger till vänster och från muslimer till kristna.
Jakob Carlander