Copyright/fotograf: Daniel Wester
Recension
Andrzej Tichý: Händelseboken
Albert Bonniers förlag
”Jag hoppas att du förstår att det enda som räknas, på riktigt, det är hur boken läses efter att allt som är del av dess tillkomst är borta. När du är död. När allt som omgav dig har rasat, efter kollapsen, efter att allt som du tycker är viktigt har fallit och försvunnit. Då ska den läsas”.
Det är som om Andrzej Tichý skickar med ett budskap till läsaren hur ta sig an denna stormande bok, en dödsdans kring samhället av idag. Händelseboken är en fragmentarisk fresk av skilda personer från skilda tider. De flesta skamfilade, durkslagna, tilltufsade och utnyttjade. I centrum finns författaren och filosofen Pereira, lite på dekis, men ändå med ett patos och en medkänsla som håller ihop berättelsen. Ändå är det ingen sammanhängande berättelse, tvärtom fragmentiserad så genomgående, att det är först när läsaren själv fragmentiserats som texten blir riktigt åtkomlig, som att förlora sig i texten för att återfinna den.
Här finns berättelser om missbrukare, kriminella och vilsna, som alla bär sin berättelse och som långsamt vävs samman med varandra. Men alltid fragmentariskt och tvetydigt. Som Mink, en småhandlare i den kriminella världen. Han brottas med en moralisk frågeställning att inte ha räddat den unga flickan Alicja som tagit en överdos på lekplatsen. Här finns också de som utnyttjar och förtrycker. En märklig berättelse i mängden är ekonomen Samuel Haddad som drogas av sin arbetsledning och finner sig vakna mitt i en orgiastisk tillställning av det ytterst mörkblåa och bruna slaget.
Det finns också en humor och satir som är storslagen, som skildringen av pingstundret i Malmö. För Händelsebokens personer är kosmopoliter, som alla är lika vilsna och hemtama på en och samma gång. Malmö är ett slags centrum i boken. Det är hit många av bokens gestalter sökt sig. Några infödda malmöbor finns knappast kvar. Boken mynnar ut i flödande monolog, ett crescendo, en ketchupeffekt av allt det som byggt upp fram till dess, en lika mycket protest mot själviskhet som ett försvarstal för genuin medkänsla. Likheten mellan människorna lyfts fram, inte minst den yttersta likheten att vi alla dör. Bokens omslag skildrar en medeltida dödsdans av skelett. År 2128 kommer världen som vi nu känner den att kollapsa.
Händelseboken är en slags idéroman som inte är lätt att greppa. Bisarra citat förvirrar läsningen ytterligare. Men den berör på djupet. Den väcker intresse och avsky om vartannat. Det är väl värt ansträngningen att ge sig i kast med Händelseboken. Något händer med en själv också.
Jakob Carlander