Recension
Nike Markelius: En bro av sorg
Ordfront
Av alla känslor är sorgen den mest komplexa. Sorgen relaterar till en kär persons frånvaro och vill samtidigt skapa en acceptans att så är fallet. Världen har blivit fattig och tom, men jag själv ska fortsätta finna mening i den. Därför behöver sorgen så mycket längre tid än andra känslor. Men hur blir det med sorgen efter en person som varit frånvarande också under sin livstid?
Musikern och författaren Nike Markelius slår med sin diktsamling, ”En bro av sorg”, hål på myten att sorg enbart handlar om lyckliga relationer. Med ett enkelt poetiskt språk berättar hon om en mamma som vägrade träffa sin dotter vid tiden före sin död och en barndom och ett vuxenliv som lämnat mycket i övrigt att önska. ”En bro av sorg” är berättelsen om en sorg som kan bära allt detta utan att stelna till bitterhet. Dikter som konkret följer tiden från mammans död till begravning, minnesstund med kaffe och tårta och det efterföljande arbetet med hyresavtal och el som ska sägas upp, kontakter med myndigheter och banker. Stunder då man tvingas formulera tankar om livet, döden och relationen i ljuset av dess frånvaro. I Nike Markelius diktning blir sorgen en möjlighet att försonas med relationen som den faktiskt var.
Att förlåta
mig själv
för att jag inte kan
förlåta dig
försoning
är min arvedel
Sorgen, och döden, skapar därmed också en slags befrielse. Att själv få vara den jag är. Att inte längre tolka vare sig jag själv eller den bortgångna i ljuset av de brister som alltid funnits där. Vid begravning blir författaren en mamma åt sig själv:
jag sa
det finns inget att vara rädd för
vi klarar det här
hos mig är du trygg
jag visar vägen
som leder till
återstoden av livet
Det är den befrielsen som också ger utrymme att se mamman i ett annat ljus, fragment av goda minnen och en förståelse för att mamman burit på sin berättelse och haft sin barndom. Nike Markelius skriver in sin mamma i livet och ger henne en plats i sin egen fortsatta framtid.
Dikterna följer det klassiska sorgeförloppet som det åskådliggörs i de psykologiska teorierna. Men det sker inte schematiskt och tillrättalagt. Jag läser Nike Markelius poesi som en uppriktig och oväntad resa genom sorgens många rum.
Det är lika svårt att släppa taget om den som jag haft en sårig och ambivalent relation till, som det är att ta farväl av en älskad och kär person. Sorgen är den känsla som i båda fallen kan göra det möjligt. Nike Markelius skriver:
jag är en planta
som växer på din grav
Jakob Carlander