Recension
Josefin de Gregorio: Försvinnandet
Norstedts förlag
Den läsning som gör mig lycklig är tätskrivna romaner med vackert poetiskt språk, hisnande metaforer där allt berättas i lågmäld ton utan brådska även om ord och sidor är få. Kanske för att sådana romaner ofta flyter samman med bibliska texter, grekiska dramer och Shakespeares författarskap.
Josefine de Gregorios nya roman ”Försvinnandet” ger mig en sådan lyckokänsla. På ett plan ett triangeldrama mellan tre unga människor med början redan i barndomen. Hedvig som möter den gåtfulla Hanna och speglar sig i henne, som sökte hon sin egen identitet där. Och så Hannas bror Karl, för Hedvig en länk till Hanna eller en väg bort från henne? En dag försvinner Hanna från dem båda. En dikt av John Keats blir Hannas gåtfulla budskap till Hedvig i försvinnandet. En osynlig hand som fortsätter hålla sitt grepp om Hedvig.
Men som Josefin de Gregorio skriver inledningsvis; ”att något som från ena hållet ser ut på ett visst sätt från andra hållet kan se helt annorlunda ut”. De bibliska metaforerna, som att mötet med Hanna ”kändes som att dela Röda havet”, lockar till en annan läsning. Plötsligt läser jag ”Försvinnandet” som en mytologisk text. Berättelsen om tre unga människor, förvandlas till en bakgrundsdiger studie av människans plats i tillvaron. Hedvig vrider på begreppen kronos och kairos. Den linjära berättelsen växer till en förtätad och tidlös skildring av Jakobs brottning med en gåtfull gud i öknen och en dåligt läkt fraktur som för alltid ska göra sig påmind om kampen. Det är mycket man inte vet, efter att ha läst ”Försvinnandet”. Men det är just vissheten om det man inte vet som skapar djup och mening.
Jakob Carlander