Recension: Hanna Lutz – Vildsvin

Recension
Hannah Lutz: Vildsvin

Albert Bonniers förlag

Som ung återkommen gäst i den svenska faunan är vildsvinet inget djur som fått fäste i mytologin och berättarvärlden. Listig som räven, klok som ugglan och en tjuvaktig skata. Vildsvinet har ännu ingen metaforisk egenskap som vi tillskriver den. Ändå finns där något outtalat sägenomspunnet hos detta märkliga djur som bökar upp varje åker, men som sällan exponerar sig för människan. En osynlig men högst påtaglig och oönskad närvaro.

När Hannah Lutz, född i Finland men nu bosatt i Danmark, debuterar med romanen ”Vildsvin” låter hon djuret ta plats i berättarvärlden. Dolda finns de där, flockdjuren som plågar bönder och husägare i Småland. I trakten utanför Tingsryd har de tagit över skogarna. Tre personer dras till deras närhet. Ritva som kommer till skogen för att filma vildsvinen som plöjer sig fram genom bygden. Glenn som flyttat hit från Skåne, jobbar i kommunen med kulturbidrag, och som väcks av djuren på natten. Och så Mia, som dragit ut sin demenssjuka morfar till den gamla byskolan Siggalyckan i ett desperat försök att få morfadern börja minnas och berätta om en förgången lärare och hans märkliga relation till en vildsvinssugga. Alla tre bär på en ensamhet som står i kontrast till de osynliga flockdjuren.

Det är en kort roman på knappa hundra sidor. Men den förtätade stämningen får den att växa. Det som inte berättas i ord förmedlas med starka känslor och vaga förnimmelser. På många sätt påminner denna roman om Ernst Billgrens målningar där djuren tagit över människors hus. Här finns en undergångsstämning och en ödesmättad ensamhet. Naturen som överlever människan .

”Vildsvin” är en poetisk debutroman som väcker frågor hos läsaren och som låter många känslor dröja sig kvar efter sista sidan.

Jakob Carlander