Påskkrönika: Gå med högburet huvud

Östgöta Correspondenten 16 april 2017
Länk till krönikan på corren.se

Emellanåt tar jag som psykoterapeut emot psykologstuderande som ska genomlida en egen terapi under sin utbildning, så att de själva vet vad deras kommande klienter upplever i en behandling. Kanske också för att själv få en möjlighet att jobba igenom svåra livshändelser innan man hjälper andra. Ett vanligt återkommande tema i dessa terapier är en frustration över att inte ha mött några motgångar i livet. Livet har gått som på räls vilket paradoxalt nog blir bekymmersamt. Då man hör studiekollegor berätta om traumatiska barndomar och tar del av fallstudier av människor i kriser väcks en känsla av utanförskap hos dessa studenter. ”Varför har jag inte haft några trauman i mitt liv”, klagar en student, ”vad är det för fel på mig”.

Jag bedyrar för studenten att tids nog kommer också hen att få sin beskärda del av livets djävlighet och lidande. Studenten tittar misstroget på mig med en blick som tycks säga: ”Det där säger du bara för att vara snäll”.

Är det ett plus eller minus att mött svårigheter i livet?

I Torgny Lindgrens lite bortglömda roman ”I Brokiga Blads vatten” vandrar en bortkommen biblisk Lot runt i öknen med sin fru förvandlad till en staty av salt. Där i ensamheten och vilsenheten möter han en annan man vars fru transformerats till koppar. Båda är lika hjälplösa i den oväntade övergivenheten. De sätter sig ner under en tältduk till skydd mot solen och tar fram en lägel med vin:

”Det var en tröst, sa Lot, att man någon enstaka gång kunde sitta ner med en främling vid en skål sött vin. Ja, sa främlingen. Men den grundläggande tryggheten, den kommer vi aldrig att återvinna. Så sant, sade Lot, så sant.”

Det är ett av de minnesord Torgny Lindgren lämnat efter sig till oss. Den grundläggande tryggheten försvinner fort i livet.

Påsk- och passionstiden är ett drama om detta. Ett skådespel som alls inte bara är skrivet för de troende och fromma. På min psykoterapimottagning möter jag människor som gjort förluster, drabbats av svek och ensamhet, fått sjukdomsbesked eller trängts in i en återvändsgränd av livet utan till synes möjliga utvägar. De klienter som klarar det bäst, är de som någonstans i detta lidande får fatt i en stolthet. Inte så att lidandet skulle ha en mening. Lidande är och förblir för alltid fullständigt meningslöst. Men de sträcker på sig. Inser att de mött något av livet andra inte känner till. Höjer sig över lättkränkta individer som upprörs över att gatstenen mosar matinköpen i konsumkassen då man cyklar över dem (som en cyklande bloggare i Stockholm protesterade mot Trafikkontoret). De hittar en värdighet i att tillhöra alla dem som fått uppleva livet som svårt och illagörande. Eller som Nobelpristagaren Dario Fo så målande uttryckte det: ”Vi vandrar upp till axlarna i skit. Det är därför vi går med så högburet huvud”.

Så du som nyss tagit emot beskedet att din partner inte vill leva med dig längre. Du som vakat hos din hund när veterinären avslutar din väns lidande efter ditt eget beslut. Du som följt ditt syskon eller ditt barns kamp i livets sista ögonblick. Du som oroligt frågar dig om sjukdomen ska komma tillbaka. Glöm inte din värdighet som människa. Du hör samman med miljontals människor som delat detta öde. Du vet något mer om livet än vad de andra gör som blåögt lägger ut bilder av den smarriga maträtten på Facebook. Du är inte bara en ömkansvärd varelse som vållar obehag inför en omgivning som besväras av otrevligheter. Du ska aldrig skämmas! Du ska aldrig dra dig undan! Detta är också din passionstid och din påsk.

Jakob Carlander