Lika barn leker bäst. Eller? När professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson och författaren Björn Ranelid möts i korridorerna på bokmässan efter en meningsskiljaktighet i massmedia, uppstår en tanke om ett gemensamt bokprojekt. En dialog mellan dem om livet, dess mening och förutsättningar. Björn Ranelid bestämmer titeln, ”Människan är ett mirakel”. Ulf Danielsson tvekar inför ordet ”mirakel” men kan med hjälp av Augustinus definition av mirakel acceptera det. Mirakel är inte emot naturen utan emot vad vi vet om naturen. Kanske att förundran är det bästa ord som binder samman de båda författarna. I boken tar sig dessa båda motstridiga giganter an frågor om gud, människa, natur, AI, tid och vetenskap. En slags dialog där deras inlägg avlöser varandra och där läsaren bjuds in till ett stimulerande samtal, trots deras diametralt olika ståndpunkter i många av dessa frågor. Så var det nog tänkt.

Inga inlägg bär deras namn, vilket inte heller behövs. Ordformulering och ton är så olika att läsaren inte behöver tveka vem som för stunden håller i pennan.

Egentligen är det bara en av dem som leker i denna brevväxling. Det paradoxala infinner sig som att det är Björn Ranelid som yvigt far omkring i ett kosmos av stororden, medan Ulf Danielsson eftertänksamt och marknära reflekterar över tingens ordning och dess oordning.  Det skulle ha kunnat berikat boken som en litterär atomklyvning. Dessvärre uppstår ingen dialog eftersom Björn Ranelid endast tilltalar Ulf Danielsson, som en av dessa forskare och vetenskapsmän som är blinda inför tillvarons mirakel. Björn är monologen i dialogen. Ulf Danielsson svarar ödmjukt, intresserat och ambitiöst men når aldrig tillbaka till Björn Ranelid, eftersom denne inte lyssnar. I stället skickar han i väg nya kaskader av tankar, påståenden och lärosatser, ofta med en aggressiv udd riktad mot den blinda vetenskapen. Björns gudsbevis är som hämtade från en äldre konfirmandbok. ”Religiös tro står på skakig grund om den måste ba­seras på fysiska förhållanden runt jordens skapelse”, konstaterar Ulf.

Båda ger på sitt sätt uttryck för en längtan efter tillit och samhörighet. Där hade ett möte kunnat uppstå, men eftersom det bara är Ulf som leker och Björn som sätter regler för leken blir det stumt. ”Det finns inget som testar och utvecklar den egna förståelsen så effektivt som att förklara något för en medmänniska utan att vara rädd”, säger Ulf Danielsson. Det är denna ambition som räddar boken och gör den ytterst läsvärd.

Jakob Carlander