Recension
Göran Greider: Stinas bästa vän.
En hundägares glädje, sorg och förundran
Ordfront
Illustrationer: Ellen Greider
Mina barn, spridda över Sverige, har ett särskilt sätt att hålla kontakten. Ibland kommer det ett sms med uppmaningen att skicka en bild på Vergilius. Genast messar jag ett foto av hunden och får omedelbart ett hjärta till svar. Det räcker så.
”Den som har en hund har ett hem”, skriver Göran Greider i sin bok om hunden Stina. Han påminner läsaren om Odysseus som väl hemma på Itaka endast blir igenkänd av sin hund Argos. Hunden är en relation som ger dess ägare ett djupare sammanhang i tillvaron än vad vi riktigt förstår. Även om Göran Greider är kluven till begreppet ägare.
”Stinas bästa vän” är Göran Greiders minnesbok över hunden Stina. Titeln andas den ömsesidighet som går genom hela berättelsen. ”En hund kan trösta en människa genom att finnas till. Och en människa kan trösta en hund bara genom att finnas till”, konstaterar Göran Greider. Han låter emellanåt Stina själv berätta om livet med hussen Göran.
Boken tar sin början då Göran Greider vistas på konvalescens efter den svåra sjukdom han tidigare skildrat i boken ”Barndomsbrunnen”. Familjen, inklusive Stina, kommer för att hälsa på. Frustrerad märker Göran Greider att Stina inte känner igen honom. De har blivit främlingar för varandra. Trots att boken är en kärleksförklaring till Stina finns det en ton av detta avstånd ända fram till de sista sidorna som berättar om hennes stillsamma död på veterinärmottagningen, 14 år gammal. Lika mycket en sorg som en förundran över en relation som en gång varat. Kanske är det därför Göran Greider emellanåt släpper taget om Stina och ger sig ut i exkursioner om hundens gemensamma historia med människan, kattens egenskaper, vargen, människans samhörighet till det ekologiska system som blir alltmer reducerat, Hitlers och nazismens bisarra relation till djuren och hunden som en klassfråga i dagens Sverige.
Samtidigt som Göran Greider håller hårt i hundkopplet under de sena kvällspromenaderna, betraktar han världen som bara Göran Greider kan göra. Han både finns där med sin hund och utan sin hund, men alltid i relation till hund. Varför sörjer man en hund mer hejdlöst än all annan förlust? Göran Greider beskriver den taktila närhet som uppstår av att ständigt leva tillsammans. Stina följer honom på arbetsresor och när hon blir inlåst på hotellrummet utan att Göran Greider kan ta sig in är hans förtvivlan hejdlös. Den som har en hund har ett hem, utan hunden blir man hemlös.
Jakob Carlander