Recension
Ingvild H. Rishøi: Stargate – en julberättelse

Översättning: Marie Lundquist

Flo förlag

Till julen hör en julberättelse. Årets julsaga är tveklöst ”Stargate. En julberättelse” av den norska författaren Ingvild H. Rishøi. För den som tror att en julberättelse är en skimrande historia där allt slutar lyckligt och väl, som vore det en tillrättalagd Walt Disney-film, måste jag göra er alla besvikna. Egentligen har det aldrig varit tänkt att julberättelser ska vara gulliga och näpna. Det inträffar redan i Bibeln där barnet i stallets strå, åsnan, oxen och stjärnan på himlen slutar med Herodes barnamord och Rakels skri i Rama. Julen är berättelsen om barnets glädje och barnets utsatthet. Så har det varit från begynnelsen.

I Ingvild H. Rishøis julsaga finns Ronja och Melissa, två syskon, som lever med den alkoholiserade pappan. Det pappan har att erbjuda dem är ständigt brutna löften, havrefras och mjölk till frukost och spagetti med ketchup till middag. Syskonen har funnit två olika utvägar ur denna misär. Ronja drömmer sig bort till en annan värld. Melissa, storasystern, är cynisk och har genomskådat livet på ett negativt och uppgivet sätt. Mitt i sin cynism skyddar hon sin lillasyster mot faderns svek och mot socialtjänstens hot om omhändertagande. Granförsäljningen har ett bärande tema i berättelsen och placerar händelserna nära jul. Här finns också tre vise män; en granne som lagar mat och stryker Ronjas luciaskjorta, en skolvaktmästare som ser och vill väl och en dräng som heter Alfred.

Blinkningarna till Astrid Lindgren är tydliga, Ronja och Alfred. Den som kan sin Astrid Lindgren vet att hennes böcker handlar om allt annat än tillrättalagd lycka. Hos Ingvild H. Rishøi finns drag av både ”Sunnanäng” och ”Bröderna Lejonhjärta”. En annan vintersaga som återfinns i ”Stargate” är H. C. Andersens ”Den lilla flickan med svavelstickorna”, även om gestalterna här är mindre stereotypa. Godhet och ondska blir mer svårdefinierade, det finns både ock av dem. De vuxna som ser och vill hjälpa är också de som i avgörandets stund är frånvarande.

Med dessa tre litterära anspelningar har jag nästan berättat för mycket om Rishøis bok. Samtidigt visar de i vilken klass av författare som berättelsen befinner sig. Barns utsatthet och ensamhet, vuxnas självupptagenhet, tillvarons grymhet, en fumlande omsorg och medkänsla som finns där, men som ändå inte räcker för att skydda barnet från kommersialismens och vuxenvärldens svek. Detta är det framgångsrika Norges hopplösa baksida. Liksom vår egen bakgård. Allt så enkelt berättat ur ett barns perspektiv vilket också plockar bort all sentimentalitet från berättelsen. Det måste vara så här ett barn ser på en hård och skrämmande verklighet hon ännu inte är redo att ta sig an och förstå. Naiviteten som förlåter allt, som tar skuld och ansvar på sig själv och som aldrig slutar att hoppas. Länge tänkte jag, och hoppades, att allt skulle sluta bekvämt väl. Men när Ingvild H. Rishøi väl tagit mig ur den villfarelsen klev jag in i en värld som är magisk, fantasifull och smärtsam på en och samma gång. En värld där hoppet aldrig tycks överge oss, hur mycket svek vi än utsätts för.

Om du ska göra julen, den verkliga julen, rättvisa så är det denna bok du ska läsa. Den ligger julevangeliet mer nära än Netflix alla julfilmer. Slutet är så vackert och så tragiskt på en och samma gång. En julberättelse som sätter barnet i centrum. Vad är viktigare att skydda än barnet? Vem är mer utsatt än barnet?

Jakob Carlander