Recension
Yoko Ogawa: De förlorade minnenas ö

Bokförlaget Tranan

Översättning av Vibeke Emond

Det kunde handla om någon i Fidel Castros isolerade och självdestruktiva Kuba, eller Anne Frank i nazismens Amsterdam, Navalnyj i Putins Ryssland, den inlåsta unga kvinnan, i John Fowles roman ”Samlaren”, eller Winston Smith i George Orwells dystopi ”1984”. Det skulle också kunna vara en allegorisk berättelse om en människas gradvisa kognitiva sönderfall i en demenssjukdom. Associationerna blir många allteftersom berättelsen fortgår i Yoko Ogawas lika fascinerande som skrämmande roman ”De förlorade minnenas ö”. Romanen kom ut redan 1994 och finns nu äntligen i svensk översättning skickligt gjord av Vibeke Emond.

Vi befinner oss på en obestämd och isolerad ö, där människorna bit för bit fråntas begrepp och ord om olika ting vilket gör att de förlorar förmågan att förstå och förfoga över dem. En hemlig polis övervakar befolkningen och gör räder där de söker efter de fåtalet människor som inte påverkats och dragits med i denna kollektiva minnesförlust, människor som kan fortsätta minnas och bruka de förbjudna orden och det de står för. Förtrycket handlar således inte om att bli fråntagen viktiga objekt i livet, utan att man blir straffad med en glömska kring dess funktion och värde. Sakerna består; alltifrån rosor, fåglar, speldosor till kroppsdelar, men de blir obrukbara och meningslösa. Den passiva acceptansen människor uppvisar inför dessa påbud känns näst intill outhärdlig. Livet krymper med varje nytt förlorat föremål. Samhället blir alltmer dysfunktionellt. De människor som ändå minns göms i hemliga rum av barmhärtiga grannar, men jagas som vore de judar i nazismens Europa. När ordet ”kalender” förbjuds, stannar årstiden och man tvingas leva i en evig vinter som gör tillgången på kött och grönsaker alltmer sporadisk. Förtrycket är på något sätt självförgörande, allt går mot sin undergång. Ingen gör motstånd mot den hemliga polisen, samtidigt som ingen heller uppskattar det som sker.

Yoko Ogawa. Foto: © Kodansha

I centrum för den dystopiska berättelsen står en ung kvinna. Hon har förlorat sina föräldrar, men upprätthåller en vänskap med en äldre man som bor på en färja, ett av de förbjudna orden vilket gör den obrukbar som farkost men möjlig till en bostad. Kvinnan är författare. När hon förstår att hennes förläggare är en av de människor som i hemlighet behållit förmågan att förstå och minnas orden gömmer hon honom i sitt hus. Förläggaren söker i sin tur desperat hjälpa henne att behålla en relation till de förlorade begreppen och objekten. Samtidigt skriver kvinnan på en roman som är en parallell berättelse till det som sker i hennes egen värld. En kvinna hålls inlåst i ett kyrktorn av sin lärare i skrivmaskinkonsten och förlorar alltmer sin identitet. Livet därutanför bleknar bort. Skrivandet påverkas av att ord och begrepp, till slut också kroppsdelar, försvinner.

Dystopin är påtaglig. Vart syftar Yoko Ogawas berättelse? Är det en protest mot politiskt förtryck, en beskrivning av åldrandets sönderfall eller postmodernismens skepticism och fragmentisering, där inga fasta värden får bestå? Kanske finns det något av allt i denna fascinerande roman som berör på djupet. Tonen pendlar mellan motstånd och underkastelse. Ur denna ton växer det en stillsam musik som en vädjan till läsaren att värna den värld av konst, musik, litteratur, skön natur och vilda djur som kan ge oss hopp inför framtiden. En vädjan till mod att understundom gå emot det kollektiva vansinne som ständigt hotar att uppstå i en alltmer digitaliserad värld av snabba beslut och häftiga omdömen.

Jakob Carlander