Recension
Teju Cole: Skälvning

Natur & Kultur

Översättning: Erik MacQueen

Det finns ett talesätt, att ”den som har två hemländer har inget”. Tunde är konstprofessor vid ett prestigefyllt universitet i USA. Precis som romanens författare, Teju Cole, har han sina rötter i Lagos där han växte upp. Tundes liv är behagligt med föreläsningar, partyn, resor bland världens museer och inbjudningar från andra universitet, samtidigt som något skaver i denna värld.

Romanen börjar med en shoppingresa bland antikaffärer i Maine tillsammans med hustrun Sadako. Tunde hittar en elegant afrikansk antilophuvudprydnad. Han informeras av butiksinnehavaren att den ”är äkta”. Här öppnar sig det som är bokens tema; en lågmäld vrede över ett västerländskt tolkningsföreträde av konst, musik och politik, ett drag av outplånlig rasism. Vad är äkta och för vem? Temat förstärks när Tunde vill fotografera en häck, men avbryts av en aggressiv röst som talar om att detta är privat mark. Tunde både hör till och är ställd utanför. Det finns något oroligt över denna roman, som om den ständigt är i rörelse. Här liknar den Teju Coles debutroman ”Öppen stad”. Det sker snabba byten mellan berättare, tempus och personliga pronomen. Ibland berättas om han, hon eller hen, för att sedan övergå till ett jag som stundtals tilltalar ett du. Stilen förändras från roman till essä. Läsaren får ta del av ett föredrag Tunde håller om västerlandets hegemoni över Afrika och Asien. Han triumferar med sitt svar över en åhörare som menar att västvärlden bäst tar hand om övriga världens konstskatter, men känner själv en bitter smak efteråt.

Längre fram bryts romanen upp i korta berättelser från Tundes barndomsvänner i Lagos, som om de alla återgav sina liv för honom efter det de skilts åt i ungdomen. Han reser själv dit för att minnas och besöka. Lika hemmastadd och lika vilsen i två olika miljöer. Relationen till Sadako är som en skälvning under berättelsens yta, både spänd och avslappnad.

”Skälvning” är en bok om livets stora ämnen: döden, konsten, musiken, relationer och människors livsmöjligheter. ”Hur ska man leva utan att äga andra? Vem är den här världen till för?” Det finns något lika distinkt och självsäkert som tafatt över Tundes sätt att hantera dessa frågor, som om han har svårt att slita sig loss från den akademiska världens präktigt paketerade svar. Till slut sker det, i en upprorisk handling då häcken trots allt blir fotograferad och den efterföljande stilla närheten med Sadako.

Skälvning är en roman man ska läsa med ett öppet och stilla sinne, med tid för reflektion och förundran.

Jakob Carlander