Debutanten Lydia Sandgren överraskar och imponerar. Copyright/fotograf: Emelie Asplund
Recension
Lydia Sandgren: Samlade verk

Albert Bonniers förlag

Det är mycket som överraskar med Lydia Sandgrens debutroman ”Samlade verk”. Mest förbluffande är det faktum att detta är en debutroman. Tonen och anslaget är säkert. Aktörerna verkliga och tydliga utan att för ett ögonblick bli karikatyrer. Psykologiskt djup som navigerar mellan realism, sorg, övergivenhet, satir och varm humor. En roman på 700 sidor, där orden mellan raderna bjuder läsaren på ytterligare 700 sidor. Det är bara att ta för sig. En humanistisk fest där konsten, filosofin, litteraturen, historian, psykologin och den klassiske överliggaren är de storheter som driver berättelsens gestalter mot framgång och nederlag.

”Samlade verk” kretsar kring en vänskapshistoria med drag av Brideshead Revisited. Berättelsen rör sig mellan nu och då. Tre vänner från studietiden som växer samman och isär. Konstnären Gustav som efter studier på Valand gör en lysande karriär, är snäll, socialt vilsen och tilltagande alkoholiserad. Martin, filosofistuderande med drömmen om att bli författare, som slutar som medioker bokförläggare med lådor fulla av oavslutade texter och manuskript. Martins alla fragmentariska drömmar som samlade verk. Och så Cecilia som briljerar och spänner över alla områden, ambitiös och målmedveten men också skör. Uppvuxen i Etiopien där pappan arbetade som läkare för en biståndsorganisation, men uppryckt ur sin värld då familjen återvänder till Sverige. Ett missionärsbarnssyndrom. Cecilia gifter sig med Martin. Hennes energi och framgång kastar skugga över Martins oförmåga att slutföra sina projekt och väcker hans avund. När Cecilia en dag plötsligt bara försvinner och lämnar allt försätter hon både Martin och Gustav i vilsenhet. Hon överger även sina två barn Rakel och Elis. Berättelsen följer den psykologstuderande Rakel, som vid ett lektörsuppdrag för pappas bokförlag överraskande möter spår av sin mamma i den tyska roman hon ska granska. Lydia Sandgren ger läsaren möjlighet att ställa sig frågan vems berättelse detta är. Svaren kan skifta då hon kommer dem alla nära.

Martin är den som mest famlar kring sin identitet, samtidigt som han vid Cecilias försvinnande lämnas ensam med barn, blöjbyten, matkassar, egenföretagande och läxläsning. Lite paradoxalt finns genom boken återkommande utdrag av en intervju en reporter gör med Martin, där frågor ställs vad som gör en bra författare. Martin svarar beskäftigt på det han själv aldrig kunnat uppnå. Martins förebild är en fiktiv författare William Wallace som han beundrar intensivt. Är det en slump att Wallace namne är den skotske frihetskämpen som i 1300-talets början ledde en framgångsrik revolt men som slutade i nederlag och död? Inget blir som man hoppas.

Berättelsen söker sig hela tiden mot Cecilia. Vad fick henne att en dag bara lämna allt och till vad och vart? Rakels letande efter sin mamma växer mot slutet av romanen till en thriller, utan annat brott eller ogärning än att vi alla är människor med brist och storhet. Det är svårt att lägga boken ifrån sig och den kostade mig mot slutet en sömnlös natt, vilket är ett billigt pris för denna roman.

Därtill kommer Lydia Sandgrens språk som är underfundigt och fyllt av lekfulla metaforer och varm cynism. Enstaka meningar har ett förtätat innehåll som skulle behöva flera sidor för att förklaras. Författaren plockar ofta hem ett stycke i boken med en träffsäker kommentar. Hon vandrar tryggt mellan olika tider av gestalternas liv vilket gör läsningen till ett pussel där nya bitar ständigt faller på plats. Egentligen är allt så sorgligt mitt i det vackra och studentikosa. Men som Karen Blixen sa: ”Allt lidande kan bli buret om det finner sin plats i en berättelse”.

”Samlade verk” är något av det bästa jag läst på riktigt länge.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.