Recension: Samar Yazbek – Hon som vandrar

Recension
Samar Yazbek: Hon som vandrar

Ordfront förlag
Översättning: Marie Anell

Den danska författaren Karen Blixen skrev: ”Allt lidande kan bli buret om det finner sin plats i en berättelse, eller om du berättar en historia om det”. Jag tänker på detta citat när jag läser Samar Yazbeks roman ”Hon som vandrar”. Den unga tonåringen Rima i krigets helvete i Damaskus som tagit sin tillflykt till all världens berättelser. Människor runt omkring Rima tror hon är stum. Men tungan har knutit sig och vill i protest inte längre forma några ord. Ibland kan hon nynna koranverser, som enda röst till sin omvärld. Helst och nästan tvångsmässigt vill hon rastlöst vandra utan mål. ”Huvudet är underställt fötterna”, konstaterar hon. Fötterna får vingar i en autistisk värld. Hennes mamma måste därför ständigt binda henne så att hon inte ska försvinna.

Också orden får vingar. För där, i Rimas inre värld, radar berättelserna och bilderna upp sig; ”Den lille prinsen”, ”Alice i Underlandet”, Chagalls målning ”Över staden” som får liv och blir en del av henne själv. Rima söker överleva ett inferno genom att ständigt och intensivt koncentrera sig på berättelser, ord, bilder, bokstäver. När allt går sönder är det berättelserna som bär, även om de inte kan rädda henne.

Rima bor med mamma och storebror. Det är mitt i den arabiska våren som fort går mot höst. Vid en vägspärr gör sig Rima fri från repet mamma bundit henne med och börja gå utan att hörsamma ordern att stanna. Soldaterna skjuter efter henne och dödar mamman som söker rädda sitt barn. Själv skottskadad vårdas hon på sjukhuset där hon ser människor samtidigt torteras av säkerhetspolisen. Brodern hämtar henne och tar Rima till en annan stadsdel som sedan bombas med kemiska stridsmedel.

Som läsare pendlar man mellan tjutet av flygplan, dånet av bomber och den inre världens fantasifulla berättande hos Rima, som desperat söker utestänga allt larm. Ju större kaos desto intensivare berättar hon. Rima är både ett barn och en vuxen med en och samma röst. ”Livet är en träning i att möta döden”, konstaterar Rima och söker sig bakåt i minnet till de lyckliga stunderna i biblioteket och bibliotekarien som förstod vad hon behövde för att överleva.

Likt författarkollegan Niroz Malek och romanen ”Under krigets himmel” skildrar Samar Yazbek de civila människornas inferno i ett sönderbombat och aggressivt Syrien. Här finns samma bekännelse till litteraturen och konsten, som motvikt mot hatet. Men också samma tillkortakommande. Det är döden som vinner när berättelserna till slut inte orkar bära allt lidande. Jag kommer också att tänka på Günter Grass roman ”Blecktrumman” som på samma sätt låter ett barn iaktta den destruktiva omvärlden med ett inre språk som ingen av de vuxna förstår eller anar.

Sällan har jag läst något som berör så på djupet. Det är en smärtsam roman och Rimas övergivenhet river djupa sår också hos läsaren. ”Hon som vandrar” är samtidigt en trotsig hyllning till all världens berättelser. Konsten och litteraturen som vårt enda hopp mot krigets vansinne. Var inte utan att läsa denna roman i höst.

Jakob Carlander