Recension
Lars Sund: Prinsessan av Vasa
Förlaget
Med Prinsessan av Vasa fullföljer uppsalaförfattaren Lars Sund sin trilogi kring tre generationer alla knutna till den Österbottniska staden Jakobstad. I centrum finns som tidigare tonsättaren Alf Holm, mellangenerationen, som nu träder fram allt tydligare. Hans dotter Alexandra Schalin-Holm får under en sommarsemester i Stockholms skärgården ett meddelande att henne gudmor Iris Kvarnström ligger på intensiven i Karleby. Hon avbryter sin resa och beger sig dit samtidigt som hon söker få kontakt med sin pappa Alf för att berätta vad som hänt. Där börjar romanen sin berättelse om tre generationerna som drar sig mot varandra.
Det är som om författaren, Lars Sund, återvänder till sitt litterära pussel för att foga de sista bitarna samman till den storslagna släktkrönika han skapat. Alf var ensam om att ta hand om och uppfostra Alexandra. Modern försvann tidigt och berättelsen söker sig fram mot svar till vad som en gång hände. Läsaren får följa ömsom Alexandra och ömsom Alf i deras tänkande bakåt i tiden. Varför blev allt som det blev? Vad kunde ha varit annorlunda? Och hur ska man se på livet när det som är gjort inte går att göra ogjort? Sökandet efter svar präglas av deras personligheter och det psykiska skav som finns hos dem båda. Lars Sund gör gradvis bilden tydligare, men alltid med ett försonande drag. Alla har de sina brister och sina tillgångar.
Det märks att författaren tycker om sina litterära gestalter och visar det utan vare sig dömande eller idealiserande drag. Ett lätt (finskt?) vemod följer berättelsen. Det förflutna kan man inte skaka av sig, men man kan sörja det på ett sådant sätt att livet trots allt läker. Det som förenar såväl Alexandra, Alf och Iris är kärleken till konsten; musiken, teatern och dansen. Det är som om själva konsten hjälper alla gestalter att bära sina livsöden och personliga brister med både mod, tillförsikt och stolthet, trots att saker varit som de varit. På många sätt är Prinsessan av Vasa en hyllning till konsten och kulturen, en påminnelse om hur hjälplösa vi är utan den. Alf Holm låter varje decennier som berättelsen rör sig i kännetecknas av sin tids musik, vilket ger en ständig känsla av god nostalgi. Det blir därför också med ett visst vemod man som läsare tar farväl av tonsättaren Alf Holm och hans värld. En värld som inte skiljer sig stort från vår egen, berättad med medkänsla och insikt och med trådar som för oss samman. För den som inte läst Lars Sunds tidigare två romaner, går det utmärkt att börja här med den tredje.
Jakob Carlander