Recension
Horace Engdahl: op. 101
Albert Bonniers förlag
När jag hösten 2018 skulle ge ut en ny reviderad upplaga av en tidigare bok hörde förlaget av sig med en anmärkning: ”Du har med två citat av Horace Engdahl från den tidigare upplagan, de måste strykas i den nya. Hans namn får inte finnas med i nästa upplaga”. Det var två fina och tänkvärda citat, ett från Horace Engdahls tidigare författarskap och ett från radioprogrammet ”Allvarligt talat” där han gav råd till en kvinna som känt sig utsatt för vänners skitprat.
Att jag gick med på kravet har i efterhand fyllt mig med en namnlös skam och jag har sedan dess inte kunnat befria mig från självbilden av att vara en naiv pojke som langat böcker till något av världshistoriens många bokbål.
I sin nya bok ”op. 101” skriver Horace själv: ”Om man hamnar under misstanke att tänka fel i känsliga samhällsfrågor eller är vän med fel personer, kan man räkna med att ens möjlighet att göra sig hörd på samma villkor som meningsmotståndarna begränsas med öppna och dolda medel, tills endast irreguljära och ringaktade kommunikationskanaler återstår.”
”op. 101” är en bok skriven av en författare i ofrivillig exil. Ovidius, Jehuda Halevi eller Pablo Neruda, många har varit där förut. För Horace Engdahl är staden Göteborg, men det kunde ha varit vilken plats som helst i Europa. I Göteborg finns lättnaden att få vara anonym, förundran över det hat som man inte vill acceptera och än mindre kan förstå och kanske ändå en längtan efter sammanhang.
Det måste ändå sägas. ”op. 101” inte är en försvarskrift eller kamp för återupprättelse. Den saknar drag av apologetik och är snarare en vemodig betraktelse vad det blev av allt. Självkritiken kan tyckas vara sparsmakad. Horace säger om sig själv i andra person: ”kanske undsluppit dig några uttalanden när självkontrollen brustit”. I stället finns där en sorgesam ton. Horace Engdahl sörjer förlusten av sin mildhet och sitt goda humör. En känsla av avsmak infinner sig, även inför sitt eget författarskap och han förundras över en samtid som i ett ögonblicks verk kan tala med en så unison ton.
Det är lätt att se denna bok i ljuset av krisen i Akademien. Men perspektiven är vidare än så. Jag läser den snarare som en ökenvandring, en resa genom tåredalen där den som mister sitt liv kanske ska finna det. I stunder kan Horace Engdahl ändå tala sig tillbaka till sitt goda humör, kärnfulla aforismer och lärda exkursioner bland författare och litterära verk. Jag kan tänka mig att många recensenter och en och annan kulturredaktör kommer att uppröras över att mobbningsoffret inte ligger still på marken och underdånigt tar emot ytterligare några sparkar. Horace Engdahl väljer att ignorera dem med en viss paradoxal uppmärksamhet och pekar i stället på att konsten, musiken och litteraturen är själva tolkningsnycklarna till vad livet egentligen handlar om. De avslutande avsnitten om Bachs Matteuspassionen (till delar tidigare publicerade i SvD) och Beethovens pianosonat op 101 är magnifika, som vecklade Horace här ut en hemlig ålderdomlig karta över livets komplexa färdväg. Horace Engdahl skriver inte bara om sig själv, han skriver om vad det är att vara en människa, verklig människa i all sin brist och storhet. Om alla människors rädsla och sårbarhet, att drabbas av skammen att stå utanför och hur man överlever den.
Jag märker hur mycket jag saknat Horace Engdahl i kulturdebatten, som tröstande röst i radion och kvicktänkt och associationsrik litterär berättare, alltid med en humanistisk ton som saknar vanlig blygsel. Det är här han hör hemma.
Jakob Carlander