med skoningslös uppriktighet men också med trösterik försoning. Foto: Claudia Sforza
Recension
David Grossman: Med mig leker livet
Albert Bonniers förlag
Översättning: Natalie Lantz
Om man vistas i Israel ett tag och ger sig tid att möta och lyssna till människor förbyts snart den där klaustrofobiska känslan av ett inträngt land till en upplevelse av att möta hela världen, och all världens historia. Hit på denna smala landremsa vid östra Medelhavet har människor burit med sig livsöden från jordens alla hörn, planterat dem och sökt integrera sina erfarenheter till en gemensam berättelse. Ett till synes hopplöst företag.
Författaren David Grossman kliver rakt in i denna brokiga mosaik med sin nya roman ”Med mig leker livet”. Det är en berättelse om tre generationers kvinnor: Vera, Nina och Gili, och deras män som omtumlade agerar i biroller. I centrum står Vera som en nittioårig kraftfull kvinna som aldrig riktigt funnit sin plats i landet, efter det att hon emigrerat till Israel från Jugoslavien med sin dotter Nina i början på 1960-talet. Där i Jugoslavien har hon lämnat sin man Milos i jorden, som ett offer av Titos paranoida sökande efter folkfiender. I Israel gifter Vera sig med Tuvia och det är här hon intar en obestridlig tron som matriark för nya släktled, men alltid med en hebreiska som skorrar på serbokroatiska. Vera, Nina och Gili är som bibelns Abraham, Isak och Jakob i en modern berättelse om människors flykt, förtvivlan och storhet. En sällsam berättelse som bygger på verkliga händelser och en sann historia.
Allt leder till en resa bakåt i tiden. De tre kvinnorna beslutar sig för att tillsammans med Gilis pappa Rafi återvända till Veras hemtrakter i det som nu är Kroatien och framför allt till den fängelseö Goli Otok där Vera var internerad i flera år som misstänkt Stalinkollaboratör. Detta återvändande väcker också en moraliskt laddad fråga. Hade Vera kunnat undvika sin fångenskap för att istället leva med och skydda sin dotter Nina? Vad har Veras val på 50-talet inneburit för dottern Nina, vars liv varit, förblir och kommer att vara i spillror på ett så tragiskt sätt? Nina är som den bortglömde och lite undanträngde bibliske Isak, mellan de två stora matriarkerna: ”En höna med avhugget huvud som fortsätter att springa genom hela livet utan att förstå vad som har hänt henne”. På något sätt är Veras storhet också skuld till dotterns utsatthet. Livet är komplext. Att stå upp för sina principer har också sina pris vi inte alltid räknar med.
Romanens titel: Med mig leker livet (hebr: Med mig är livet och mycket glädje) får mig att tänka på Mikis Theodorakis sång ”Brevet” som den där ironiska hälsningen från diktaturens interneringsläger. Ett slags förnekande och överslätande som också är en trotsig och på gränsen till dumdristig överlevnadsstrategi. Berättelsen om Veras fångenskap på Goli Otok är stark och gripande. Kommendanten använder hennes kropp som skydd mot solen för en planta på ön där det nästan bara finns sten. Plantan blir samtidigt Veras eget hopp och metafor för livet, samtidigt som det förstärker frågan varför hon inte valde att skydda sin dotter. Resan till Kroatien får en dramatisk upplösning då de tre kvinnorna och Rafi i en storm lämnas ensamma på den nu övergivna fängelseön.
På ett sätt som är så typiskt för David Grossman låter han de stora moraliska frågorna ta plats i människors livsberättelse med skoningslös uppriktighet men också med trösterik försoning. Historien har något att uppdaga och avslöja. Men det är också samma historia som kan läka och skapa nytt livsmod. Jag vet ingen annan än David Grossman som kan gestalta detta med ett så levande språk, vilket gör honom till en av världens mest storslagna berättare.
Jakob Carlander