Recension: Martin Lönnebo – GRUNDglädjen

Recension
Martin Lönnebo: GRUNDglädjen
– Texter om liv, tro och hopp

Foto av Emanuel Eriksson
Verbum

Det finns en riktning inom den moderna konsten som kallas för naivism. En naivism som inte får missförstås som naiv. Den naivistiska konstnären är en djupt skolad målare som med allt sitt kunnande och sin talang söker återfå förmågan att se världen genom barnets och den oskolade betraktarens ögon. Konstnärer som vi kopplar till naivismen är Marc Chagall, Nils von Dardel, Bror Hjorth och Olle Olsson Hagalund. Deras enkelhet var skenbar, bakom det barnsliga fanns stort kunnande.

Biskop emeritus Martin Lönnebo är teologins naivistiske konstnär. Obekymrat rör han sig mellan helgon, filosofer, författare, naturen och vardagliga händelser. Av allt han ser och allt sitt vetande skapar han lekfulla konstverk av ord med brådstörtande djup. I boken ”GRUNDglädjen” har han samlat texter som formar sig till ett slags testamente från den teolog som varit och är Svenska kyrkans andlige förgrundsgestalt i många år.

Glädje är inget enkelt begrepp i Lönnebos författarvärld. Ordet är lika mycket förknippat med död, vemod och smärta som det samtidigt uttrycker en förunderlig bekymmerslöshet. Här finns ett milt imperativ. Att inte fastna i bitterhet och ältande. Att bära med sig livets mer smärtsamma ögonblick som en vördnad för det som är så mycket större än oss själva. Biskopen vill se människor med hopp, människor som inte tar sin tillflykt till att vara offer. En önskan som uttrycker omsorg om den som kämpar med tillvaron, eftersom offerrollen kan få oss förminska våra egna liv. Det finns stunder när glädjen är en plikt.

Martin Lönnebos ord formar sig ibland till en vacker 1600-talspsalm där allvar, arbete, natur och gudslängtan förenas och gör världen skön. Ibland finurligt och i andra stunder med större allvar söker han hjälpa läsaren att se hur livet är större och förbundet med det gudomliga. Okunnighetens moln hotar; ”Vi lever alla våra liv under det molnet”.

Den grundläggande frågan för Martin Lönnebo är hur vi ska hitta förbindelsen mellan yta och djup. Med sorg ser Lönnebo hur vi idag skiljer dem åt, så även liv och död. För honom själv finns det alltid kanaler dem emellan. Ibland växer detta milda imperativ till en slags vilsenhet inför människor i det västerländska samhället. Martin Lönnebo talar till en samtid han ibland har svårt att förstå och orientera sig i. Ibland retar han sig på en del prästers ytliga predikningar. Men alltid med ett försonande drag. Blicken är fäst mot något annat.

Martin Lönnebo löser upp tiden och låter allt smälta samman. Han talar om ”Anno Domini Nu”. Vemodigt och längtansfullt berättar han om sin barndom. Hur han som en ung Martin färdas med båten och låter gäddraget glida utmed vassen, för att i nästa ögonblick antyda att detta är en resa som ännu ligger framför honom. Resan bakåt är lika mycket en blick som söker se in i det som väntar varje människa. Men fortfarande en resa, där tillvaron är besjälad av gudomlighet, skönhet, humor och vemod. En resa där tingen talar och Martin Lönnebo svarar dem.

Kanske är det dags att tala om naivistisk teologi. I så fall är Martin Lönnebo dess självklare store konstnär.

Jakob Carlander