Foto: Caroline Andersson
Recension
Ernst Brunner: Marmormolnet – om bildhuggaren Sergel
Albert Bonniers förlag
Med Marmormolnet avslutar författaren Ernst Brunner den serie av sex biografier som alla utspelar sig huvudsakligen under 1700-talet och mestadels i Stockholm: Bellman, Karl XII, Anckarström, Swedenborg, Johan Helmich Roman och nu Tobias Sergel. Stockholm som utgångspunkt och sedan resorna ut i Europa och världen. Med Marmormolnet återvänder Ernst Brunner till berättelsens jag-form där Sergel själv får komma till tals och på så sätt accentuera det historiska biografiska perspektivet med den nutida författarens egen fantasi och skaparkraft.
Ernst Brunner använder de beskrivande orden för att levandegöra, inte bara sina gestalter, utan även staden, myllret av människor, ljud, oljud och dofter av alla valörer. Med ett detaljrikt återgivande som på ytan först kan te sig lite monotont, tränger Brunner djupt in i sin biografiska berättelse och plötsligt är man som läsare omgiven av detta 1700-tal på alla sidor. Det är som om Brunner sätter på mig som läsare ett par virtuella glasögon och sedan tar mig i handen in till trånga stinkande gränder och praktfulla kungagemak där allt blir avslöjat in i minst detalj.
Biografin om konstnären och bildhuggaren Sergel har en tragisk ton som följer boken igenom. Det är en berättelse om skaparglädje, konstnärens frihet men också maktens dominans över den och enväldets förtryck av denna frihet. Till det goda i Sergels liv hörde åren i Rom, vännerna och senare relationen med Anna-Rella Hellström. Den mörka sidan präglades av hans egen depression, övervikten men framför allt kungamaktens krav på vad konstnären skulle producera och föreviga. En tydlig brytpunkt i Marmormolnet är det ögonblick då Sergel mottar det brev där han kallas hem av den nyligen enväldige kungen. Då Sergel återvänder till Rom tillsammans med den inkognito resande kungen blir allt så annorlunda. Den magiska atmosfären är bruten.
Ernst Brunner har en varm empati och medkänsla med de karaktärer han finner den värdig. Särskilt för konstnären, men också för det vanliga anonyma folket. Det är som om han ställer sig på 1700-talsmänniskans sida mot överhet och galenskap och upprörs över det förtryck som kunde råda från maktens sida. Således klär han av Gustav III in på kroppen, allt från hans ruttnande stinkande tänder till den totala likgiltighet kungen kände för människors lidande. Med melankolins självförakt ser Sergel sitt beroende av denne kung och den egna oförmågan att utföra ett eget fritt skapande när han underordnar sig kungens alla nycker och sedan Reuterholms och andra maktmänniskor. ”Marmormolnet” blir därmed också en berättelse om skapandets villkor, konstnärens längtan efter frihet och omvärldens förtryck. När Ernst Brunner avslutar denna serie av biografier har det haft sitt pris även för honom själv. Slaktandet av heliga kor som Karl XII, Swedenborg och Gustav III har inte passerat obemärkt förbi. Som recensent av ”Carolus Rex” (2005) fick jag själv ta emot en del upprörda och ibland anonyma mejl då jag ställde mig på författarens sida. Det finns ett motstånd mot att se det som Ernst Brunner vill vi ska fästa blicken på. Andra har letat detaljfel och kommit med invändningar, själva utan förmåga att levandegöra dessa personer och denna tid som Ernst Brunner lyckats så väl med.
Det har funnits en slags motöverföringsreaktion hos vissa kritiker som bara stärkt mig allt mer i min uppskattning av Ernst Brunners historiska författarskap. Sergels melankoli och tilltagande ensamhet skapar en vemodig epilog också för den läsarupplevelse som varit enorm och lämnat så mycket rikedom efter sig. Tack för den Ernst Brunner.
Jakob Carlander