Recension
Maria Küchen: Jord och gudar
Natur & Kultur
Foto: Håkan Lindgren
Arkeologens fynd löser upp tiden mellan då och nu. Marken vi går på har beträtts av många andra före oss.
I radioprogrammet ”Spanarna” 7 maj gjorde Göran Everdahl en spaning om vår fixering och upptagenhet av bevarade kroppar från det förgångna som mosslik, mumier och bevarade skelett. Den bibehållna kroppen blir en medmänniska som får oss att se vår egen tids hållning till liv och död.
Det är en spaning som sätter fokus på Maria Küchens bok ”Jord och gudar”. Utanför hennes hus gräver arkeologerna fram ett skelett från en tusen år gammal grav. Arbetet blir inte klart under fredagen och det som finns kvar av människokroppen får vila i gropen tills nästkommande arbetsdag. ”En människa som jag” konstaterar Maria Küchen och låter detta bli en inre resa kring frågan vad det är att vara människa. Läsaren får följa hennes tankar under tre dagar där hon löser upp tiden och gör en mental utgrävning med strata från olika århundraden, även om kronologin ibland känns lite förvirrande.
Küchen kallar skelettet för Xenos. I de relationella fantasierna möter hon även två anda personer från Lunds medeltid, Sigrid och frater, senare pater, Panem. Likt Maria Küchens förra bok ”Rymdens alfabet” leder det till nostalgiska tillbakablickar men nu på ett mer drömskt eller rent av ett hallucinatoriskt sätt. Hon ger dessa gestalter sina berättelser och rör sig fritt mellan deras tid och vår. Den gemensamma nämnaren är jord och jorden som värld och tillvaro. Av jord är vi alla komna och jord ska vi åter bli. Det skapar en ton av drömskhet. Men att vara i någon annans dröm är mer kaotiskt än att själv drömma den, vilket blir ett problem med denna bok. Det är svårt att som läsare följa med i alla de fria associationer som Maria Küchen får kring skelettet i gropen. Här finns religionshistoria, naturvetenskap, folklivsforskning, litterära anspelningar och tankar om klimathotet. Ofta mynnar texten ut i ett myllrikt namedropping av kunskap och lärdom som ibland blir fel. När författaren nämner det hebreiska ordet för jord som också är namnet för människa, skriver hon det baklänges som vore det latinsk text.
”Jord och gudar” hade tjänat på att bearbetas ytterligare. Många tankar hade då fått komma till sin rätt på ett annat sätt än hur boken nu framträder. Nu liknar den mer en arkeologs fynd av artefakter som huller om buller slängts samman i en oorganiserad hög av saker. Vackert och klokt men också stökigt och slarvigt.
Jakob Carlander