Recension
Ahmet Altan: Jag kommer aldrig mer se världen
Översättning: Mats Andersson
Kaunitz-Olsson
Den 15 april i år kunde Kulturredaktionen på Sveriges Radio berätta att den turkiske författaren Ahmet Altan släppts fri. Han greps av turkisk polis 2016 i samband med de utrensningar som skedde efter det påstådda kuppförsöket mot Erdogan. Tack vare ett uttalande från Europadomstolen blev han åter fri. Men boken ”Jag kommer aldrig mer se världen” skrevs i fångenskap utan någon förhoppning på frigivande.
Det är märkligt nog Ahmet Altans första bok i svensk översättning. Men vilken bok! Till det yttre en berättelse om gripande, summarisk rättegång och ett liv i fängelse, där inte ens en tam fågel vågar flyga eftersom den fruktar himlen. Bakom denna berättelse döljer sig en kamp för mental överlevnad, där stolthet och självförakt skapar en märklig pakt för att inte duka under för förtrycket.
”Jag tänkte på döden. Jag klamrade mig instinktivt fast vid tanke på den. Dödens oändlighet har förmågan att få även livets mest fruktansvärda stunder att verka obetydliga.”
Vid sidan av denna negativa tankens strategi finns litteraturen och berättelserna. Ahmet Altan skapar sina egna berättelser innanför murarna till högsäkerhetsfängelset och läser girigt alla böcker han kommer över. Det är med berättelserna han överlever.
Det finns en försiktig lågmäldhet i berättelsen. Altan vill inte utpeka förövarna, men de finns ändå där i texten. Och de är många. Röntgenläkaren som säger att han kan behålla de skavande handbojorna på under undersökningen är lika skyldig som en president. Goda människor och onda. Det är utsattheten som skiljer oss åt, vem som blir vem.
Jakob Carlander