Recension: Jens Liljestrand – Mannen i skogen

Recension
Jens Liljestrand: Mannen i skogen
– en biografi över Vilhelm Moberg

Albert Bonniers förlag

Min morfar var konduktör vid SJ och stationerad i Nässjö. Han berättade ofta om ett tjänstgöringspass på nattåget mellan Malmö och Stockholm i början av 1950-talet. Vilhelm Moberg var passagerare. Berättelsen om det traumatiska mötet slutade alltid med ett konstaterande: ”Jag ska aldrig mer läsa en bok av Vilhelm Moberg”.

Morfar torde därmed ha varit ganska ensam. Knappt någon 1900-talsförfattare i Sverige sålde så bra som Vilhelm Moberg. Fortfarande kommer nya utgåvor av utvandrarsviten. Politiker som vurmar för litteraturkanon brukar i sina vilsna svar föreslå Vilhelm Moberg. Ändå var han omdiskuterad, ifrågasatt, upphöjd och förkastad. Det var inte bara morfar som förfärades över denne jättes ombytliga humör.

Det har saknats en heltäckande biografi som följer Vilhelm Moberg från soldattorpet i Moshultamåla till det tragiska slutet i Grisslehamn och alla platser däremellan; studenten i Katrineholm, ”Ville i Momåla” vid Wadstena Läns tidning, beväringen i Växjö, familjefadern i Stockholm, Amerika, Schweiz.

Jens Liljestrand kommer nu med en heltäckande biografi från vagga till grav och in i vår tid. Han ser hur författare och artister som Jonas Gardell, Dogge Doggelito och Håkan Hellström har rötter i den mobergska myllans sprängkraft.

Det är en både ömsint och uppriktig skildring av 1900-talsikonen Vilhelm Moberg som alla gjort till sin egen, men få förstått. Liljestrand skriver: ”Fadern skröt om honom, den strängt religiösa modern bad för honom, ingen av dem förstod honom”.

Jens Liljestrand kan sin Moberg och har tidigare i avhandlingen ”Mobergland” beskrivit hur utvandrarserien säger nästan mer om författaren och hans egen samtid än 1800-talet. Jens Liljestrand citerar Göran Greider som kallat Moberg ”Den hemlöse polemikern”. Vilhelm Moberg återkom ofta till mannen i skogen: ”Raskens”, ”De knutna händerna”, ”Rid i natt!”, ”Utvandrarna”. För Jens Liljestrand är Moberg själv mannen i skogen. En plats för tillflykt, utanförskap och uppror.

Till Mobergs svåråtkomlighet hörde det häftiga humöret. Jens Liljestrand skildrar näst intill ett cykliskt förlopp av intresse, vänskap, vrede, förkastelse som sedan ofta återvände till vänskap. Det ger nästan ett bipolärt intryck. Biografin pekar snarare mot en person som var ett rov för sina egna känslor. Lika stor i vrede som i kärlek. Det lockade honom stundtals in i ett rättshaveristiskt beteende som i de omtalade affärerna med Keine och Haijby. Hans tro på sig själv, misstänksamheten mot makt och myndighet, tvånget att ta varje strid och sedan själv hålla den vid liv gjorde vänner till fiender. Ibland också utnyttjad av etablerade kverulanter. Institutioner häcklades. Enligt Vilhelm Moberg var de tre värsta hoten mot en svensk författare Spriten, Populariteten och Svenska Akademien.

Jens Liljestrand konstaterar av Vilhelm Moberg var som mest harmonisk då han inte skrev. Denna emotionella rastlöshet berövade honom glädje och framgång. Guldet blev till sand.

”Mannen i skogen” är en biografi när den är som bäst; kunnig och empatisk, med den breda kopplingen till samtiden och de klara analyserna av författarens verk, som hur ”Din stund på jorden” i sin mångtydighet är en smålännings version av Hemingways ”Den gamle och havet”. Men Jens Liljestrand är bättre än bäst. Med ett säkert grepp om Vilhelm Moberg vänder och vrider han på honom utan att något går sönder. Romaner, pjäser och artiklar smälter samman med Mobergs eget liv och hans syn på samtiden.

”Vilhelm Moberg har kommit att förkroppsliga det han själv aldrig fann. En gemenskap”, sammanfattar Jens Liljestrand mot slutet. Ett epos om en man som skrev utvandrarnas epos.

Jakob Carlander