Recension
Iida Rauma: Förstörelse – en fallstudie
Rámus förlag
Översättning: Janina Orlov
Med skolskjutningen i Finland och den bakomliggande mobbningshändelsen i färskt minne, får Iida Raumas roman ”Förstörelse” en lika aktuell som skrämmande inramning. Boken är redan flerfaldigt prisbelönt och finns nu i svensk översättning.
I centrum står två kvinnor, A och Ira. Båda gick de i samma grundskola. Några gånger har de mötts sedan dess, iakttagit varandra utan djupare möte, trots att de delar en ohygglig erfarenhet. A har återvänt till skolvärlden som lärare och har ett vikariat i Åbo. Under en nattlig joggingtur får hon syn på Ira och det är nu A verkligen söker upp henne.
Deras gemensamma berättelse är mobbningen med nästan dödlig utgång för båda. Ira som nästan dränktes i en toalettstol och A som med nöd och näppe undkom att bli strypt av klasskamrater. Trots deras gemensamma utsatthet var de främmande för varandra i skoltiden. Kanske för att de sökte hantera det på olika sätt. Deras möte nu blir en danse macabre där berättelser och identitet smälter samman till ett. Minnen och orden börjar komma. Berättelser som är skrämmande och fyller läsaren med avsky över ett våld och en likgiltighet som är total. Inte minst de vuxnas. Läraren som väljer ut offer, legitimerar våldet samtidigt som man blundar för det. Ändå blir varken A eller Ira offer. Dels för att de inte tillåts vara det då omgivningen blundar så totalt. Dels för att de på sina egna sätt ständigt protesterar. Iras berättelse om sin närvaro på en klassåterträff ingen av dem blev bjudna till har sällsamma likheter med Anna Odells film ”Återträffen”. Deras dans blir en malström som suger åt sig alla aspekter av mobbningen, barnens faktiska sadism, vuxnas förnekande, samhällets ansvar och kulturens alla aspekter på detta våld som inte hade accepterats i något annat sammanhang. Parallellt med denna destruktivitet berättas det om en stads långsamma förintelse. Vad var det som egentligen hände med gamla Åbo?
Iida Rauma skriver med ett flödande och intensivt språk och en ständigt underliggande ton av vrede. Ingen finns där när det behövs. Inte ens psykologen. När A och Ira gör sin resa bakåt i tiden sker det på egen hand och på egen risk. Ira betyder på latin just vrede. Den vrede A saknat, varit rädd för och i stället somatiserat, blir nu hennes egen. Det är lätt att prata sönder ett ämne som mobbning i en roman. Här finner den sin plats i ett så litterärt begåvat verk, som gör att ord, avsky och medkänsla dröjer sig kvar länge, länge.
Jakob Carlander