Recension
David Grossman: Det tänkande hjärtat

Albert Bonniers förlag

Översättning från hebreiskan: Natalie Bloch

I den judiska talmud står det att Jerusalem gavs nio tiondelar av jordens skönhet, men också nio tiondelar av världens lidande. Ett land så smärtfyllt av kontraster, som inte längre förmår hålla olikheterna samman.  Den israeliske författaren David Grossman skriver:

”Vi vet att någon håller på att lura oss. Att någon inte bara stoppar våra pengar i fickan utan också vår och våra barns framtid, hela den tillvaro som vi ville skapa här – en stat som trots sina fel, brister och blinda fläckar ändå glimrade av möjligheten att bli ett civiliserat, jämlikt land, ett som har styrkan att omfatta motsägelser och kontraster, och som med tiden skulle lyckas befria sig från den förbannade ockupationen.”

I boken ”Det tänkande hjärtat” har David Grossman samlat ett antal av sina egna artiklar och tal, före och efter den ohyggliga 7 oktober 2023 och det efterföljande katastrofala kriget i Gaza. Hos denne vemodige författare, som alltid lyckats fånga den ensamma och vilsna människan med sådan kärlek, finns nu ett sorgset raseri. Det riktar sig lika mycket mot Hamas, som med sitt övergrepp sällade sig till historiens otaliga och bestialiska antisemitiska pogromer, som mot den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu vars enda agenda tycks vara att själv undgå fängelse.

Det är en smärtsam läsning. Jag har följt David Grossmans författarskap genom många år och funnit tillit och hopp i hans lugna och medkännande iakttagelser, även då han skrev om sin son Uris död i krigets Libanon. Aldrig har jag mött hans ord så nära avgrunden som här. Bokens titel ”Det tänkande hjärtat” är hämtat från den judiska holländaren Etty Hillesum som frivilligt gick in i koncentrationslägret Westerbork, och sedan mördades i Auschwitz. Att vara ett tänkande hjärta är att bära hoppet i en plats så fylld av förtvivlan, som Israel och Palestina har blivit nu. David Grossman beskriver sitt land som ett hem som blivit en fästning och som snart inte längre förmår att vara ens en fästning. Ändå är det detta land och de människor som befolkar det som ger honom hopp. De som inte är Hamas, som inte är bosättare eller religiösa fanatiker. De som inte är demonstranter runt om i världen som ropar ”from the river to the sea”.

Det är ett bräckligt hopp, en tunn förlitan på att de goda krafterna ändå ska segra.

Grossman är vårt tänkande hjärta nu.

”Vi får nöja oss med det. Det verkar som om vi har varit tvungna att gå igenom själva helvetet för att nå den plats från vilken man, på en ovanligt ljus dag, kan se en liten skymt av himlen.”

Jakob Carlander