Recension: David Grossman – En häst går in på en bar

Recension
David Grossman: En häst går in på en bar

Albert Bonniers förlag

Översättning: Natalie Lantz

År 1905 skrev Sigmund Freud boken ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna”. Hur humorn, framför allt den judiska humorn, kan avslöja bråddjup i en människas liv och inre värld. Det onämnbara blir ofta åtkomligt med drastisk och ibland grov humor.

Ståuppkomikern Dovaleh G kliver i modern samtid upp på scenen i den israeliska kuststaden Netanya. I publiken sitter en pensionerad domare från en av landets domstolar. Dovaleh har bett honom komma dit för att få ett utlåtande om sketchen. Någon gång i barndomen har de mötts, ändå är domaren osäker på varför han gick med på att komma dit. Så börjar kvällens show. ”God afton Caesarea, du majestätiska stad!”. Något går fel från första början. Komikern Dovaleh kämpar för att behålla sin publik, samtidigt som han för dem in i en berättelse om den egna uppväxten. Pappan som alltid slog honom. Mamman som bar inre och yttre sår från Förintelsen. Och så ett traumatiskt och livsavgörande ögonblick i en tonårings liv. För många i publiken blir det för mycket. De har kommit dit för att roas på enkelt sätt. Andra blir trollbundna. Mellan komikern och domaren uppstår en hemlig kommunikation med snabba ögonkast.

Romanen utspelar sig under showens två timmar men rymmer ett helt liv. David Grossman skriver som så ofta med en förtätad stämning, näst intill klaustrofobisk. Det nära sammanhanget, det lilla landet, de utsatta människorna. Jag får en känsla av att David Grossman både är domaren i publiken och gycklaren på scenen vars initialer han delar. Domaren som inte kan visa sina känslor. Dovaleh G som bara kan gör narr av sina. Vad var det som hände mellan dem en gång för dryga 40 år sedan? Vilka spår har det satt hos dem? Ur vulgära skämt och tramsigt publikfrieri frigör sig så en berättelse, så sorgesam, så ödesmättad, så övergiven. Ståuppkomikern på scenen driver domaren in i sin egen berättelse, tvingar honom att på nytt möta sin egen sorg.

Kontrasterna i en Grossmans författarskap har aldrig varit större än här. David Grossman skriver om skuld, sorg, saknad men också om försoning.  Han återvänder till den starka känsla av ovisshet som präglar den tidiga romanen ”På flykt från ett sorgebud”. Ett tema som bär drag av personlig och nationell smärta.

Språket, interaktionen, relationerna och den psykologiska anspänningen, allt är så genomarbetet och välskrivet. Översättningen som är gjord direkt från hebreiskan är flödande. Här finns också existentiella frågor som tvingar sig på läsaren. Vem av oss vågar se och känna igen det smärtsamma? Hur förhåller vi oss då vi ställs inför det? Vad gör vi med vår skuld och vår saknad?

David Grossman är tillsammans med Amos Oz den författare som idag så totalt dominerar världslitteraturen. Det är svårt att se hur Svenska Akademien skulle kunna förbise deras författarskap i höst.

Jakob Carlander