Recension: Clas G Johnson – Bernhard ser dig

Recension
Clas G Johnson: Bernhard ser dig

Hoi förlag

I en av pseudonymen Bo Baldersons deckare om Statsrådet vid justitiedepartementet utropar statsministern förtvivlat: ”Varför kan inte väljarna tala om vad de vill så att vi kan säga att vi står för det”. En komisk replik som talar om ideologiernas frånvaro i politiken. Den före detta politiske redaktören Clas G Johnson har skrivit en satirisk roman i samma anda, ”Bernhard ser dig”.

Bernhard Bernhardsson är en plikttrogen, grå och tråkig byråsekreterare vid Statens utredningskommission – Stuk. Livet är enahanda, fyllt av rutiner och en stillsam bitter protest av att ständigt bli förbigången. Ett slumpmässigt pilkast av chefen leder till att han uppmanas skriva en artikel om sitt liv på Stuk. I denna artikel avslöjar han ett projekt som handlar om en långtgående kontroll över medborgaren. Själv ser han inget konstigt med detta. Men avslöjandet blir startskottet för en omtumlande resa genom förvaltning och regering. Bernhard Bernhardson blir utan att själv riktigt förstå det, den person alla ropar efter och kan tolka in sitt eget budskap i. Vägen tycks ligga öppen för Bernhard till vilka framgångar som helst.

Egentligen är det den värld av svällande byråkrati och trött politik som inget hellre vill än att regera, som Clas G Johnson fångat med berättelsen om Bernhard. Det är en satir över vår egen samtid med en bisarr humor över alla de absurditeter vi omger oss med. Kanske också en kritisk berättelse om oss medborgare som plikttroget springer åt alla håll som massmedia och politiker pekar ut åt oss. Den ende som egentligen protesterar är Bernhard själv, samtidigt som han blir ett ofrivilligt självspelande piano.

Här finns drag av såväl av Tom Hanks i ”Forrest Gump”, som Peter Sellers i ”Välkommen Mr. Chance”. Nörden med sin egen värld som andra missförstår men också utnyttjar. Kanske också en blandning av adjunkten och statsrådet i Bo Baldersons deckare. Titeln antyder en blinkning åt George Orwells dystopiska roman ”1984”. Anspelningarna är så många att Bernhard Bernhardson till slut förlorar sin originalitet. Förlagets baksidestext lovar lite mer än vad satiren förmår leva upp till. Det upprörda temat verkar också en aning förlegat. I tider av gängkriminalitet, parallellsamhälle, en ny politisk karta, googles och facebooks kontroll och en näst intill plågsam valfrihet verkar inte den upprörda tonen kring en övervakarstat riktigt relevant. Det var så här vi tänkte i slutet av 1900-talet. Idag finns en annan vilsenhet som denna satir inte riktigt lyckas fånga.

Jakob Carlander