Recension
Göran Greider: Barndomsbrunnen
– en historia om sjukdom och minne i brutna rader
Ordfront förlag
En elak hosta som inte ger med sig och sedan en lång resa i cancerlandet med behandling och återhämtning. Många av oss har följt Göran Greider på denna resa i återkommande artiklar, publicerade dikter och på Facebook under rubriken Dagsformer. I ”Barndomsbrunnen” finns alla dessa tankar samlade till en stilla berättelse om sjukdom och barndom, två ”domar” som alltid är förenade. När sjukdomen drabbar oss och livet hotas går tankarna tveklöst tillbaka till hur allt började.
Det finns två rörelser i ”Barndomsbrunnen”. Allt det som strömmar in till författaren i en tid då livet är plågsamt och ovisst. Minnena från barndomen i Vingåker, men också naturen, årstiderna som följer Göran Greider från mörk och naken höstskepnad till tillfrisknandets vårljus och sommarens fägring. Greider beskriver allt detta med en stillsam förundran. Den andra rörelsen går åt andra hållet. Från poeten och debattören ut till världen. Den bestämda rösten som säger sig blottlägga samhällets strukturer. Jesus var en socialist, konstaterar Greider. Även denna klasskamp hämtar inspiration från den egna sjukdomen, som då Göran Greider med humoristisk udd berättar hur han överflyttas frön SÖS till Nya Karolinska, en färd mellan folkhemmet och ”nyliberalismens högborg”. Allt förvandlas till kamp.
När livet blir hotat tar Göran Greider det i sin famn; sin sjukdom, barndom, familj, katt, hund och alla människor, allt förtryck och lidande han ser, och bär det trotsigt som gick han med demonstranterna i Ådalen 1931. Det kan bara Göran Greider.
Jakob Carlander