I romanen ”Den svarta månens år” ger Ellen Mattson plats för existensens frågor. Foto: Kristin Lidell

Recension
Ellen Mattson: Den svarta månens år

Albert Bonniers förlag

Jag vet inte riktigt varför, men när jag läser Ellen Mattsons nya roman ”Den svarta månens år”, kommer ständigt en av Tove Janssons gestalter framför mig; Onkelskruttet. I ”Sent i november” dras Onkelskruttet till en Mumindal tom på troll, osäker på om han tidigare varit där. Inte så angelägen att träffa mumintrollen utan mer intresserad av att uppsöka själva platsen, som om några viktiga svar skulle finnas där. Trött på människor i sin omgivning, gammal, misstänksam och samtidigt lite glömsk söker han tillrättalägga en verklighet som inte längre känns tillfredsställande.

Ellen Mattsons roman utspelar sig också under årets mörka månader med samma oklara sökande. David Svarthed är avstängd från sin tjänst som universitetslärare i litteratur utifrån den akademiskt rådande principen att först kränkt vinner, vilket i detta fall är den missnöjda studenten. Hänvisad till ett liv i ensamhet med en katt och ett oavslutat skrivprojekt om Iliaden har han dragit sig undan i stillsamhet, med ett tilltagande ointresse för sitt tidigare akademiska arbete och för människor i sin omgivning.

En olycka på den snöiga och isiga gatan där han halkar förändrar plötsligt livsvillkoren. Vad var det egentligen som hände? Och vad har den bok han vagt minns han bar med sig tagit vägen? Vilka svar skulle kunna finnas i just den boken? En lång kedja av händelser inträffar där David Svarthed söker efter det förlorade utan att egentligen veta vad det riktigt är. Vad som stod i boken och hur dess röda färg kan hänga samman med barndomen. Han möter ett antal personer, några välkända medan andra är nya bekanta som både lockar honom in i det osäkra och oklara men där andra söker hålla honom kvar i den värld som varit. Berättelsen blir alltmer drömsk och förtätad med en tilltalande gåtfullhet. Likt ostindiefararen Svalan som förliste på slutet av sin resa, glider svaren ständigt David ur händerna.

Frågor dyker upp i berättelsen. Varför slutar författaren och poeten att skriva? Det finns också något olycksbådande kring allt litterärt skapande, som förpassats till antikvariaten och bibliotekets bokmagasin. Kvar finns universitets alltmer utslätade och absurda litteraturkurser. Samtidigt som David Svarthed söker återfinna livet och tillvaron är det något som gäckar och går förlorat. Frågorna är lika oklara som svaren. Vem är jag? Vem har jag varit? Vem får jag vara? David söker det närvarande men något fattas. Det pussel han lägger om sitt eget liv saknar viktiga bitar, samtidigt som ett lika välkänt som främmande motiv växer fram.

Beslutsamt bemannar han sig för att gå till botten med allt och hamnar i en kamp han inte kan vinna likt patriarken Jakobs brottning med Gud, slagen i höften och utan en riktig mening att hålla sig fast i.

”Den svarta månens år” är en oerhört välskriven roman. Språket är tätt. Gestalterna få men komplexa. Meningarna mättade på innehåll. Mitt i det gåtfulla temat är det både befriande och nästan njutningsfullt att läsa ”Den svarta månens år”, som ger plats för existensens frågor och människans metafysiska kamp. Det är inte så ofta jag får möjlighet att läsa sådant numera, konstaterar jag och känner mig plötsligt som David Svarthed själv.

Jakob Carlander