Recension: Anna Laestadius Larsson – Hilma

Recension
Anna Laestadius Larsson:
Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint

Piratförlaget

Konstnären Hilma af Klint var övertygad om att hennes konst skulle kunna tas emot och bli förstådd först 20 år efter hennes död år 1944. Det tog längre tid än så. Det var inte förrän 1986 som hennes tavlor uppmärksammades i Los Angeles med utställningen: The Spiritual in Art, Abstract Painting 1890–1985. Sedan följde en lång räcka av utställningar världen över där cirkeln sluts år 2013 med Moderna museets retrospektiva utställning: Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Hilma af Klints tro på själens odödlighet besannades i varje fall av hennes konst.

Författaren Anna Laestadius Larsson, med rötter i Linköping, har tolkat hennes liv i romanen ”Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint”. Undertiteln antyder utmaningen. Hilma af Klint gick sina egna vägar både som människa och konstnär. Kanske är det därför med romanen som litterär form som vi bäst kan förstå och komma henne nära. Anna Laestadius Larsson gör ett fantastiskt jobb där läsaren både får förståelse för Hilma af Klint och samtidigt tvingas inse att mycket av gåtan kvarstår.

I romanen blir tydligt hur Hilma hade sin egen tid emot sig. Det patriarkala samhället, en konstvärld som ännu inte var beredd för den abstrakta konsten och en tro på astralvärlden med kopplingar till teosofin och antroposofin som inte passade in i samtiden. Till och med Ellen Key uttryckte sig föraktfullt om de kvinnliga konstnärerna.

Anna Laestadius Larsson fångar det ensamma och gåtfulla hos Hilma redan från barndomen där den döda storasystern både hemsöker och lockar henne i uppenbarelser. Som ung kvinna får moder Hilma att känna sig som ”ett fodral till sin livmoder”. Pappan stod henne närmare men sviker längre fram och Rudolf Steiner visar ett självupptaget ointresse för hennes sökande. På samma sätt avfärdar Hilma den närhet som konstnärskollegan Anna Cassel uppvaktar henne med. Tragiskt kan Hilma inte förstå Annas kärlek och Anna inte Hilmas konst.

I en värld som till slut blir nästan klaustrofobisk av fördomar, intolerans, ensamhet och ojämlikhet exploderar så Hilmas måleri. Läsaren av denna roman gör klokt i att först googla Hilmas tavlor. Precis som brorsonen Erik, som var den som kom att förvalta Hilmas konst tillsammans med sonen Johan och vars möte med Hilma blir ett ramverk för berättelsen, så lockas man in i dessa bilder, sugs in i motiven. Samma effekt har också romanen. Den gestaltar kampen, tidsandan och den enskilda människan.

Anna Laestadius Larsson har en träffsäker förmåga att låta Hilma utvecklas i romanen, med ett absolut gehör för sin huvudperson. Det är inte bara en berättelse från barndom till ålderdom. Det är en skildring hur en människa förändras, brottas och utvecklas i sin tro och livshållning, där naivitet, nyfikenhet, dogmatism, försoning, resignation och avsmak bryts mot varandra. Och fastän Hilma af Klints liv är välkänt skapar författaren ett dramatiskt och oväntat slut. En gåta, ja, men en gåta som berör och blir levande i denna roman. En roman du absolut ska läsa i sommar.

Jakob Carlander