Recension: Alice Munro – Kvinnors liv

Recension
Alice Munro: Kvinnors liv

Atlas förlag

Översättning: Rose-Marie Nielsen

I dessa dagar när Svenska Akademien står lågt i kurs kan det vara värt påminna oss om vad den faktiskt fått uträttat. En av dess senare bedrifter är att introducera Alice Munros författarskap för en bredare svensk publik då vi läst och njutit av hennes noveller. Alice Munro skrev en enda roman som ursprungligen gavs ut år 1971 och som nu kommer i svensk översättning; ”Kvinnors liv”. Det är berättelsen om Del Jordan och hennes uppväxt på landsbygden i Ontario i Canada i den lilla staden Jubilee.

Romanen ligger nära Munros noveller. Del har många drag av Alice Munro själv och fastän ”Kvinnors liv” är en roman formar sig varje kapitel till en egen berättelse. I Munros noveller har ofta pappan stått i centrum. Här är det modern, Del själv och ett antal kvinnogestalter som är berättelsens huvudpersoner, som Miss Farris, Fern Dogherty och Naomi.

”Kvinnors liv” är ur ett perspektiv berättelsen om en flicka och ung kvinna på väg mot sitt eget liv. På ett djupare plan en grundlig analys om kvinnors villkor i en mansdominerad värld, med aktualitet än idag. Del vill gå sin egen väg. Hon vill vara kvinna på alla sätt, en kvinna som njuter av sin kropp. Hon vill också dela männens möjlighet och anspråk på självförverkligande.

Kvinnorna beskrivs precis som männen med starka och svaga sidor. Lika kraftfulla och destruktiva som människor är mest. Dels pappa föder upp silverrävar. Mamman säljer uppslagsböcker och encyklopedier. Det råa ställs mot det bildade och Del vill ha båda. I mammans värld finns dock något som männen tycks undgå. Skammen. Skammen att göra fel, inte vara rätt, säga rätt saker, vara rätt klädd och bete sig på det sätt som förväntas. Män får ta för sig, kvinnan ska acceptera och vara till lags. Och Dels värld är fylld av kvinnor och väninnor som underkastar sig denna värld. Hennes berättelse är kantad av svek och sexuella övergrepp. Ändå undersöker hon livets alla vrår och vinklar. Döden, sexualiteten, lusten och ledan. Hävdar sin rätt och söker sin egen väg. När den unga man hon är tillsammans med kräver att hon ska döpa sig i baptistkyrkan vägrar hon resolut.

Del genomlever en värld fylld av orättvisor, som provocerar henne till ett eget liv utan underkastelse. Det vännen Naomi åtrår som viktigt blir för henne själv bara något som fladdrar förbi. Allt berättas utan moraliska pekpinnar. Människor är som de är och agerar därefter.

I ”Kvinnors liv” återfinns det underbara språket som hör till Alice Munros författarskap. De korta kärnfulla meningarna som förseglar berättelsen till en helhet. De lakoniska kommentarerna som säger en hel berättelse, som då Del beskriver sina båda fastrar, som var ”måna om vårt bästa, tveksamma när det gällde våra liv”. Här finns en varm humor som beskriver den torftiga värld Del växer upp i. I Jubilee var bokläsning som att tugga tuggummi ”en vana som man övergav när vuxenlivets allvar och tillfredsställelse tog över”. För Del slutar aldrig lusten att läsa böcker och hon söker sig ur denna trånga värld fylld av kvinnlig skam och manligt övergrepp. När Del berättar om miss Ferris självmord säger hon konstaterande: ”Jag såg henne som fånge i den tiden och var förvånad över att hon till slut brutit sig ut för att genomföra denna handling”. Del kan likt miss Ferris inte förlika sig med ordningen i Jubilee men söker en annan livskraftig väg. Hon umgås med alla men hör inte hemma någonstans.

”Kvinnors liv” är en högst aktuell roman förmedlad till oss genom Munros nobelpris. En bildningsroman om en ung kvinnas väg till sitt eget liv. Och ännu en språklig fest för oss alla som älskar att läsa Alice Munro.

Jakob Carlander