Juridisk tidskrift nr 2 2016/17

”De vrånga nejsägarna, rättshaveristerna, de maktlystna flytaovanpå-människorna, är det inte de, som ställer till allt ont både i större och mindre sammanhang? Deras förkrympta själar har inte plats för någon generositet eller människokärlek”.

Astrid Lindgren, dagboksanteckning 1947

Vad som fick vår mest folkkära sagoberätterska att i sin dagbok utbrista så upprört är mig obekant. Ändå är känslan igenkännbar hos många av dem som i sina arbeten kommer i kontakt med de människor vars beteende vi ofta kallar för rättshaveristiskt. De väcker förtvivlan, ilska, osäkerhet och uppgivenhet hos sin omgivning, som förgäves söker komma till tals med dem. Verksamheter som har att förhålla sig till förvaltningslagen med dess krav på serviceskyldighet kan ibland te sig särskilt utsatta. Samtidigt lider dessa personer själva, men utan möjlighet att adekvat tolka och förstå sitt lidande.

1. Rättshaveristiskt beteende

Begreppet rättshaveristisk är inte ett vetenskapligt ord och används både nedsättande och slarvigt. Ändå tycks det som om vi i brist på andra begrepp inte kan undgå tala om rättshaverism då vi vill fånga ett beteende som både är frekvent och stringent. Själva ordet kommer från tyskans ”rechthaberei” där det i sin ursprungsform återspeglar hur personen själv ser på sin situation; jag är den som har rätten på min sida. När vi försvenskat och förvrängt begreppet har rättshavare blivit rättshaverist; någon som lidit ett moraliskt skeppsbrott i sin kamp för rättvisa…

Läs hela artikeln här (pdf)

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.