Recension: Ljudmila Ulitskaja – Jakobs stege

Recension
Ljudmila Ulitskaja: Jakobs stege

Ersatz förlag
Översättning: Hans Björkegren

I dessa dagar då Ryssland förbinds med Putin, fake news, hackerattacker, krimkrig och en intolerant ryskortodox kyrka är det lätt glömma bort den samtida ryska litteraturen som en dynamisk motbild. Ljudmila Ulitskaja tillhör samma generation som Svetlana Aleksijevitj. Hennes förra roman ”De gröna tälten” tog läsarna med storm som en klassisk rysk roman om sovjettidens förtryck under stalintiden fram till 70-talet, men också konstens storhet i litteratur och musik. I ”Jakobs stege” berättar hon vidare på ett liknande tema, men nu som en släkthistoria som spänner över hundra år.

I centrum står Nora, född på 40-talet och hennes farfar Jakov Osetskij som växer upp i en borglig judisk familj i Kiev. De möts bara en gång i ett hastigt ögonblick på 50-talet. Längre fram då Nora städar upp saker efter sin farmor ska hon finna de brev Jakov skickat till sin fru från tiden i armén och under de många åren i fångläger. Nora besöker KGB:s arkiv och får läsa förhören som farfadern utsattes för. Hetsigt vandrar Ljudmila Ulitskaja fram och tillbaka i tiden och länkar samma deras historia som sluts med att Noras autistiske son Jurik får en son som också ges namnet Jakov.

Nora arbetar som scenograf och senare som dramatiker. Hon är framgångsrik. I kontrast till Noras yrke så är texten mer ett återberättande än en dramatisering av gestalterna. Bit för bit vaggas man som läsare in i denna hisnande släkthistoria som tar plats i en värld där kulisserna ändras från tsartid, via revolution till stalinistiskt förtryck och sedan Berlinmurens fall. En ständigt närvarande antisemitism sätter också sin prägel på bokens alla gestalter. Det handlar om att kunna överleva i en värld där förtrycket alltid finns närvarande. Det är här musiken, teatern, dansen och litteraturen kommer släktens alla gestalter till hjälp.

På många sätt är ”Jakobs stege” en hyllning till konsten som människans bundsförvant. Porträttet av Jakov Osetskij är gripande. En man som fogar i sig i ett svårt öde, där han lämnas av sin fru, hålls fängslad, diskrimineras för sin judiskhet, men där glädjen till orden och musiken skapar lufthål. Med en nästan naiv envetenhet har han bestämt sig för att överleva och hoppas alltid på nästa som dag bättre än den förra.

Ljudmila Ulitskaja skriver med en varm korthuggen ibland lite cynisk humor som motbild till en diktatorisk värld. Det är en berättelse på närmare 700 sidor. Fort försvinner dock skräcken för omfånget och man dras med av berättelsen som Volgas vatten. Och slutet? Ja, allt får ett lyckligt slut i en lovsång till släktens ständiga växlingar och samhörigheten med dem vars liv man bara anat. Det är som att läsa Dostojevskij om han levat dryga hundra år senare.

Jakob Carlander