Recension
Ellika Lagerlöf: Den sista kastraten
Albert Bonniers förlag
Häromnatten hade jag en mardröm. Det märkliga var att jag i drömmen inte upplevde den som skrämmande, utan först när jag vaknat upp från den. I drömmen underkastades jag bisarra obehagliga krav och orimliga förväntningar, men accepterade dem med ett lugn och en självklarhet som efteråt ter sig absurd.
På morgonen efteråt behövde jag inte vara Freud, så psykoterapeut jag är, för att förstå drömmens relevans. Jag hade dagen innan avslutat min läsning av Ellika Lagerlöfs debutnovellsamling ”Den sista kastraten”. Den består av noveller som för tankarna till surrealisternas tavlor, men nu omkodade till text och berättelse. Det finns ett gotiskt tema i berättelserna med en skrämmande närvaro av levande och döda, och de ”mitt emellan”. Individer som gör anspråk på uppmärksamhet och som också får den.
Novellerna är utmanande och provocerande fysiska, med kroppsliga vätskor och externaliserade delar som lever sitt eget liv, vilket gör berättelserna obarmhärtigt närgångna. Ibland i en värld som liknar Alice i Underlandet. Det genomgående temat är att de som möter denna bisarra värld tycks göra det med en självklarhet som är skrämmande. Berättelserna andas en blandning av tolerans, underkastelse och passiv likgiltighet. Det är som om varje individ anpassar sig till den värld hon ställs inför. Hur mycket sväljer vi i vår egen tillvaro utan att ifrågasätta? Till slut gör denna novellsamling mig mätt på läsande, i varje fall tappar jag aptiten. Novellsamlingen är skriven med ett detaljrikt språk som ständigt attackerar läsaren från oväntade håll. Och är en makalös debut.
Jakob Carlander