Recension
Tom Malmquist: Istid
Bookmark
”Den som kommer med onda bud blir älskad av ingen”, suckar budbäraren i Sofokles drama Antigone.
Så har det varit sedan dess. Som då sportchefen på Expressen Thomas Malmquist i slutet på 1980-talet skrev ett antal artiklar om så kallade ”läggmatcher” och påståenden om idrottsmänniskor som sades ha tagit mutor. Det som senare kom att kallas för ”spelskandalen”. För det fick han betala ett högt pris av hot och hat. Ändå drog han sig sällan från att ställa sig mitt på motorvägen (metaforiskt) och säga sitt hjärtas mening. Med tiden tog det ut sin rätt med isolering och alkoholism
”Istid” är sonen och författaren Tom Malmquists berättelse om denna tid, sett ur ett barns ögon som beundrar sin pappa och som så gärna vill bli sedd av honom. Det är en roman, men det känns ändå som en berättelse sprungen rakt ur minnen, upplevelser och brottningar i många olika relationer. För parallellt med barndomsskildringen löper också en berättelse som mer tar sin utgångspunkt i här och nu. I en tid då sonen Tom själv är pappa, skördar framgångar med sitt skrivande och får svidande mothugg som ger efterskalv i de nära relationerna. I boken växer det fram en interaktion mellan då och nu. Tom som barn till den skrivande pappan och Tom som förälder och författare. Det är min upplevelse och mitt intryck att detta berättas med en uppriktighet som sträcker sig långt utöver det vanliga. Författare och skribenter har ofta en förkärlek att bekänna de små synderna men förtiga de större och på så sätt kokettera med en falsk uppriktighet. Så inte i Tom Malmquist författarskap. Denna uppriktighet skapar en psykologisk nerv som låter läsaren ana hur fjättrade vi är vid vår uppväxt. Vi bryter upp från vissa mönster men återfaller i andra. Det är så jag förstår titeln ”Istid”, det som fryser fast och det som finns kvar och blir till frost i ett nytt liv och nya relationsmönster.
Kanske är det tack vare denna uppriktighet som berättelsen kan tina och bli till en mer sval likgiltighet över livets oförrätter, ouppklarade händelser och orättvisor där relationer trots allt kan bevaras. Bokens jag beskriver hur han söker hjälp hos en psykolog men har svårt att fatta mod och finna ord till det han egentligen behöver prata om. Det är som om författaren funnit en bättre psykolog hos läsaren. Detta är inte en ”vanlig” återberättelse av ett familjetrauma, en av de många. ”Istid” söker sig ett annat djup, där livet blir möjligt först när vi på allvar inser att vi håller på att mista det.
Jakob Carlander