Recension
Emma Arpstrand: Hur fan gör man slut?
Ordfront förlag
”Är det okej att vara ledsen för något man själv åsamkat sig?” Eira Eklund, 25 år, ställer sig undrande frågan mitt i en turbulens av känslor, ambitioner och otålighet. Det är ingen dålig fråga. Jag känner igen frågan från egen psykoterapimottagning. Ställd av så många som bryter upp för att man vill något annat, något nytt eller slippa det gamla, men som plötsligt konfronteras av egen sorg och oro inför framtiden. Känslorna är alltid beredda att spela oss ett spratt när vi gjort något som nyss verkade så självklart.
”Hur fan gör man slut” är en halsbrytande och underhållande roman om den unga Eira, journalistutbildad men utan jobb på någon tidning, i en fast relation med den stadige och lite förutsägbare Liam men med relationstankarna på annat håll. Eira lever på längtan och förhoppningar och med en ensidigt ohälsosam kost av falafelrullar och öl. Hos henne finns en otillfredsställd känsla av att livet ska vara något mer, något annorlunda. Men det är inte lätt att ta sig dit man inte riktigt vet vad det är eller skulle kunna vara. Hon går på många grundstötningar i denna plottriga arkipelag av det unga vuxenlivets skärgård. Omgiven av lika vilsna individer som hon själv, ibland än mer grundstötta.
Som läsare blir jag omedelbart fullt upptagen av Eira Eklund. Jag drabbas av medkänsla, irritation och igenkännandets pinsamhet. Berättelsen har tempo och humor, för att ibland störta ned i djupt allvar. Till medkänslan hör hur unga människor idag aldrig riktigt kan komma in i bostadsmarknaden med tryggt eget boende. Så mycket som måste ske på lånad tid och plats. Ovissheten är Eiras ständiga följeslagare. Inte att undra på hur Eira söker svar i horoskop och hos siare. Hur blir man lycklig? Det klokaste råd hon tycks kunna få är: ”Det lär man sig med tiden”. Och det är väl just det som sker med Eira. Någonstans tycks det ändå gå åt rätt håll.
Först retar jag mig på Eiras aningslöshet, sedan börjar jag beundra hennes förmåga att sätta skygglappar inför det ovissa. Förr skulle man kanske ha kallat denna bok för en bildningsroman. Men det låter alldeles för gammaldags för att matcha Eiras yviga liv. Ändå finns det något tidlöst i denna smärtsamt härliga och underhållande berättelse. Ur det naiva växer det fram en modig målmedvetenhet och en förmåga att till syvende och sist luta sig mot det stabila, inuti sig själv och de som finns runt omkring. Emma Arpstrands debutroman tar mig således med storm.
Jakob Carlander