Foto: David Möller
Recension
Khashayar Naderehvandi: Hemsökelse
Norstedts förlag
Bilderna, infallen och gestalterna, alla är de så många och så olika i Khashayar Naderehvandis nya roman ”Hemsökelse”. Trådarna löper på förhand samman i bokens dramatiska öppning, där en tonårspojke med ett skrik kastar sig ned mot marken från taket till ett parkeringsgarage. Därnere står Rakel, samtalsterapeut. Hon ser och hör det fruktansvärda självmordet och inser snart sin koppling till det som sker. Det som just inträffat kommer att rycka upp Rakel från vardag och arbete och göra henne till en hemlös nomad. Vilset hamnar hon på en skolavslutning med trygga barn och stolta föräldrar. Rakel förundras över hur ett självmord, en skolavslutning och en vardag kan äga rum på en och samma gång. Hon får inte längre ihop sitt liv.
Det skulle kunna vara en roman om skuld. Men så är det med Khashayar Naderehvandis författarskap, att så fort man som läsare tror sig ha greppat berättelsen så drar den i väg åt ett annat håll. Ena stunden en berättelse om skuld, i nästa ett relationsdrama för att sedan hamna i en förtätad adventskalender med övergivna barn och vilsna vuxna.
Staden och landet där pojken tar sitt liv är namnlöst. Det finns ett annat land också, på andra sidan gränsen, där människor förtrycks. Det är där alla berättelser tagit sin början, för att sedan konfronteras med Rakels inledningsvis så trygga värld. Besatt söker hon pojkens pappa, men oklart varför. Be om förlåt, anklaga, trösta eller söka förstå? Inget blir riktigt tydligt. När de till slut möts träder tre hemlösa barn in i deras värld. Naderehvandi gör en blinkning till Charles Dickens berättelse om Oliver Twist. Berättelsen blir lika tät som det buskage i parken där barnen har sin sovplats.
Trots romanens alla väderstreck hålls den så väl samman. Det är två världar som oförstående ställs mot varandra. Rakels möte med pojkens pappa för dem samman för en stund. Men deras perspektiv är så olika. På något sätt återvänder de var och en till sitt. Det är hos pappan ansvaret och omsorgen finns kvar. Något är fullbordat i hans värld och samtidigt lika oavslutat i Rakels tillvaro, som om hon till slut nöjer sig med att förstå.
Jag vill gärna kalla ”Hemsökelse” för en julberättelse av samma format som Dickens, Astrid Lindgren och Ingvild Rishøi. Den lämnar alla samma gåtfulla känsla efter sig av både tomhet och värme, barnets övergivenhet och den vuxnes hjälplöshet.
Jakob Carlander