Recension
Gu∂rún Eva Mínervudóttir: Austin från Texas
Översättning: John Swedenmark
Flo förlag
Eftersom jag alltmer inser att vi lever i ett samhälle där bristen inte får finnas, där nyttoaspekten förenar sig med krav på hälsa och framgång och där till och med motgångar måste tillskrivas en positiv funktion, blir jag alltid överlycklig när jag hittar en författare som vågar gå emot allt detta. Mitt senaste fynd är den isländska författaren Gu∂rún Eva Mínervudóttir och novellsamlingen ”Austin från Texas”. Ett antal berättelser om kärlek mellan människor som inte alltid landat med fötterna före då de kraschat i marken, men som ändå med vemod och ibland med humor återfinner livet i dess egen brist. Människor som står ut med människor därför att de själva är människor. Allt berättat i jagform med en mild stämma som rör sig mellan olika tider på samma självklara sätt som vår egen hjärna rastlöst vandrar fram och tillbaka mellan nu och dåtid, ständigt på jakt efter insikt och sammanhang.
”I min föreställningsvärld hade det alltid varit självklart med krångel… Numera hade jag ändrat åsikt. Alltsammans var lika bra. Allt som fanns och allt som någonsin funnits. Alltsammans lika högtidligt”, säger kvinnan med MS som funnit kärleken hos Sotis, nästan än mer udda än hon själv.
Och så denne Austin från Texas. En missionär från mormonkyrkan i USA som högst ofrivilligt tar gestalt som en Cupido, en kärleksängel mitt bland Reykjaviks tilltufsade gestalter. Nog inte vad han tänkt sig.
Gu∂rún Eva Mínervudóttir skriver med ett varmt, enkelt och flödande språk. Hon är varsam med de människor hon skildrar och gör bristen lika självklar som vår förmåga att trots allt kunna leva med den.
Jakob Carlander