Recension
Isabella Nilsson: En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska

Ellerströms förlag

I Maja Lundgrens roman ”Mäktig tussilago” sitter en psykiater med sin patient och försöker förklara livets mening. Psykiatern talar om att få ihop livspusslet, vilket får patienten att fnittrande kommentera ” Livspussel. Livet är ett plockepinn. Synd om den som aldrig inser det”.

För mig har Isabella Nilssons böcker, hennes nonsenspoesi som hon kallar det, varit ett vitaliserande plockepinn. En svår och komplicerad pinne lyfts halsbrytande bort som plötsligt frilägger en mängd oväntade möjligheter. Synd om den som gått miste om detta, tänker jag efter att läst ett stycke Isabella Nilsson. I hennes nyutkomna bok ”En bok för ingen” dyker dock pusslet upp en som en metafor, texterna är längre, med tydligare anknytningar till andra författare och ett mer resonerande innehåll. Det är som om Isabella Nilsson tagit ett kliv vidare och låter nonsenspoeten stanna upp inför tankar och företeelser. Själv kallar hon det för en ”övergångsrit”: ”Vi är så stolta över dig, mumlar väggarna förtjust när jag framför spegeln förevisar en liten men omisskännlig lärarpondus i vänstra mungipan”.

Det är ett bra kliv, som utgår från Friedrich Nietzsches aforismer i ”Den glada vetenskapen” som bas. Den om vilken Horace Engdahl skrev: ”Oaktat sina ursinnigheter är den mera samtida än de flesta böcker som råkar vara skrivna nu”. Detsamma kan sägas om Isabella Nilsson, lika ursinnig som Nietzsche om än samtida. Faktiskt finns det också gemensamma drag mellan henne och Horace Engdahl med den sällsamma och ytterst lärda blandningen av aforismer och essäer som djärvt, ja nästan lite kontrafobiskt, kastar sig in i frågan vad det är att vara människa.

Isabella Nilsson skriver från en värld av tvångstankar, självskadebeteende och själsliga demoner. På ett sätt skriver hon för ingen, fullt upptagen med sitt eget. Läsaren får ta hand om sig själv och dra sina slutsatser, vilket är så fascinerande med hennes författarskap. Fokus ligger mer på skrivandet än läsandet. Det skapar ett allvar mitt i gycklet och ordlekarna. Här finns en människosyn som är så befriande långt från optimistkonsulter, mindfulnessinstruktörer och coacher. En människosyn som ovillkorligen umgås med livets skörhet och utsatthet, den ständiga bristen, och därifrån sjunger ett trotsigt hopp på en nonsensmelodi. Lika frimodigt gycklar hon samhällets oförmåga att omfatta och förstå denna människosyn. Jag läste ett stycke ur boken om simultankapacitet i hemtjänsten för personal i äldreomsorgen, till allas stora jubel. Beskrivningen av en psykiatri på drift är magnifik:

”Att som nödställd be om hjälp av psykiatrin är som att släppa in en rörmokare i tron att denne ska laga en läcka och sedan maktlöst tvingas bevittna hur rörmokaren istället börjar möblera om hela lägenheten, kör halva ditt bohag till tippen och dekorerar alla rum med de senaste inredningsdetaljerna inom kognitiv beteendeindustri.”

Isabella Nilsson bänder och vänder på våra föreställningar och söker se ”det bräckliga i det präktiga”. Hon skriver om rätten att få vara den man är, även det i oss som är ologiskt och rent av destruktivt för oss själva. Hennes vänner i denna kamp är Gunnar Ekelöf, Fernando Pessoa, Karin Boye, Martin Luther, Tor Ulven, Stig Dagerman och många andra. ”En bok för ingen” rymmer en kärlek till människan som är svår att beskriva, eftersom den aldrig väjer för det mänskliga. Därför blir man också klok av att läsa den.

Jakob Carlander