Recension
Lena Einhorn:
Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter :
En resa i pandemins Sverige
Norstedts
Våren 2020, då pandemin med covid-19 tog sin början, arbetade jag ganska frekvent i Stockholm. Ofta när jag på eftermiddagarna tog tåget hem till Linköping kunde jag se hur statsepidemiolog Anders Tegnell i sista minuten hoppade upp på tåget med ryggsäcken över ena axeln. Det ingav mig en känsla av trygghet. En av de viktiga personer som var med om att utforma Sveriges strategi valde att leva så som många av oss andra var tvungna att göra. Vad som än hände var myndigheten beredd att dela samma verklighet som jag.
Snabbt förändrades dock bilden av Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell i massmedia. Den speciella gruppen av människor som lever med en ständig och stabil misstänksamhet mot myndigheter, utökades med en skara läkare och akademiker, som efter en artikel i DN kom att kallas för ”de 22”, i en oförsonlig kritik av det som blev ”den svenska modellen”. Lena Einhorn, författare och läkarutbildad, hör till den sistnämnda gruppen som idag återfinns på sajten ”Vetenskapsforum covid-19”. I boken ”Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter” ger hon sin skildring om vad det var som hände, vilka beslut som togs och deras konsekvenser.
Berättelsen är både engagerad och personlig. Den svenska pandemihistorian av covid-19 vävs samman med det som inträffar i Lena Einhorns privata liv, en trafikolycka; livet i karantän på Värmdö och bokprojekt. Det finns ett tydligt narrativ i boken. Sveriges vägval formades av Anders Tegnell och hans chef Johan Carlsson, deras beslut var felaktiga, undermåliga och senfärdiga, regeringen gick i deras ledband och konsekvenserna av detta ledde till att en stor grupp människor miste livet i onödan, särskilt äldre.
I centrum för detta narrativ står Anders Tegnell. Systematiskt isolerar Lena Einhorn ut honom från en omvärld som delar hennes uppfattning. De goda finns där som en relief till den andres misslyckande. Lena Einhorn understryker detta rent språkligt genom att ofta i sin bok kalla Anders Tegnell enbart vid efternamn och konsekvent övriga vid både för- och efternamn. Det är ingen hemlighet vem författaren vill vi ska dela hennes avsky mot. Lena Einhorns grupp har rätt, Anders Tegnell vägrar inse detta, och författaren har sina egna teorier till varför det är så.
Foto: Agneta Åkesson
Samtidigt beskriver Lena Einhorn sin egen grupp som förföljd i pressen. Det finns ett slags underdogperspektiv i detta narrativ. Många tog illa vid sig av den debatt som Lena Einhorns grupp förde. Professorn i cancerkirurgi Jonas Nilsson kallade uppgivet beteendet för ”kompetensinducerad rättshaverism” (Aftonbladet 200813). Lena Einhorns narrativ saknar den självkritiken. Att majoriteten av befolkningen tycks vara nöjda med den svenska hanteringen förbryllar och irriterar visserligen författaren men avfärdas som en form av neurotiskt grupptänkande, samma argumentation som förekommer hos antivaccinare. Lena Einhorn citerar Johan Anderbergs bok ”Flocken” när det stämmer med hennes bild, men förtiger hans övergripande slutsats att nedstängningen i världen ”hade haft begränsad – om någon – effekt på hur många som dog i covid”. En åsikt som nyss bekräftats i en rapport från John Hopkins University, ”Sverige valde en bättre väg” DN 220203, och som säkert kommer att bli ifrågasatt av namn som förekommer i denna bok.
Det är ju så mönstret sett ut i denna tröstlösa debatt. För även forskare och akademiker är behäftade med samma svagheter som vi andra. Att strida för det vi ser som rätt och riktigt lockar inte alltid fram det goda i oss.
Jakob Carlander