Recension
Bo Westin: Men jag är van att bli hel igen
Tell it
Det finns en alltmer tilltagande genre inom litteraturen när offentliga personer som skådespelare, författare, musiker, idrottsstjärnor i naket uppriktiga och självutlämnande biografier berättar om livets bakgator. Alla misstag de gjort, motgångar de haft och psykiska sjukdomar de drabbats av. Vi känner deras styrka och de har redan vår beundran. Nu tillfogar de något som motsäger den bilden, vilket ofta leder till att vi lite naivt beundrar dem än mer. Men vad händer om någon av oss andra, någon mer anonym och okänd, ger läsaren samma berättelse? Kanske gör det läsaren lite besvärad. Borde hen verkligen skriva detta?
Bo Westin, Linköpingsbo och lokal författare, skriver i boken ”Men jag är van att bli hel igen” sin livsberättelse från Norrland till Linköping, vilket också är en resa genom svenskt 1900-tal fram till idag. Personligt, nästan privat, berättar han om familjen, den psykiska sjukdomen, kampen med jobb och utbildningar som ständigt glider mellan fingrarna, den naiva uppriktigheten som krockar med en krass omvärld, gudstro och kärleksrelation. Likt en docka med rundad blytyngd i botten reser han sig alltid upp igen efter varje motgång. Det blir som en bakvänd kändisbiografi där framgång kompletteras med svaghet. Hos Bo Westin är det motgångarna som till slut gör livet starkt. Nästan som en Forrest Gump berättar han om ett liv som irrande söker sig fram mot ett sammanhang. Och insiktsfullt konstaterar han att det är de korta mötena som gett honom upplevelse av närhet. Lyssna till den här berättelsen.
Jakob Carlander