Recension
Dmitri Plax: Peter. Tid

Ersatz förlag

”Han dog i augusti… hur ska jag kunna gå vidare till september
medan han blir kvar i augusti?”

Orden är hämtade från David Grossmans bok ”Fallen ur tiden”, där han lika smärtsamt som poetiskt skildrar hur sorgen efter hans son förändrar livets alla perspektiv.

Orden ringer milt i mina öron när jag läser Dmitri Plax sorgebok över sin son Peter. Hur tiden stannar och går förlorad, och hur vilsen den är som måste finnas kvar i den. Peter, som var 16 år, mördades brutalt och fullständigt meningslöst av en kamrat i Danderyd sommaren 2019. Ett mord som berörde hos alla med sin grymhet och kyla. Med fasa tänkte många av oss hur det måste vara för en förälder att ta emot ett sådant besked. Boken med Peters namn är pappans berättelse om livet tillsammans med sonen; vardagsgnabb, filosofiska tankar och ögonblick av skratt, kärlek och värme. Allt lite osammanhängande berättat i skuggan av det som sedan sker. Det onämnbara.

Det är en bok som tveklöst drar läsaren in i det kaos som råder hos den förtvivlade föräldern. Texten pendlar upprört mellan svenska och belarusiska, varma minnen, dialoger mellan far och son och de obarmhärtiga frågorna: varför, hur och vad? Frågor som ständigt klingar obesvarade, men som ändå återkommer med förnyad styrka. Sidorna rör sig mellan dessa varma minnen och iskalla frågor. Som att vakna upp ur en skön dröm för att med en gång inse den skrämmande verklighet som råder, därefter på nytt falla tillbaka i sömn och sedan tvingas vakna upp igen i ett plågsamt kretslopp.

I dessa minnen finns den starka kärleken, men också skuldkänslan som alltid träder i förbund med sorgen. Då: ilskan över sonens smutsiga fingeravtryck på kylskåpsdörren. Och nu; längtan efter att dessa avtryck fanns kvar och gjordes nya.

För Dmitri är mordet på sonen också ett mord på all framtid. Han kämpar med att behålla fragmentariska minnen från Peters småbarnstid till tonåren, vilka ständigt bryts mot insikten av vad som hänt. Där stannar texten abrupt upp, för att sedan på nytt söka sig tillbaka till minnena. Det är som om pappan inte mäktar med att låta de fruktansvärda tankarna löpa linan ut, och istället stoppar dem i chock, förnekelse och förtvivlan. Dmitri blir en pappa som kämpar med att förstå mordet, förlusten och även syftet med det egna skrivandet. Samtidigt som han också kämpar emot genom att ge sig hän åt lusten att återställa, behålla, vrida klockan tillbaka och fortsätta följa det digitala flödet i sonens mobil. Allt det där vi alla gör som förtvivlade sörjande.

Sällan har jag mött en författare lika naken och vilsen i sina ord som här hos Dmitri Plax. Det är högst förståeligt. Han skriver:

”Jag går i cirklar. Jag är fast i mina tankar, mina minnen. Jag upprepar mig. Jag är fast i den natten.”

Det gör kanske också att jag som medmänniska har lättare att ta denna bok till mig än som recensenten, där jag också måste göra skillnad mellan berättare, berättelse och text.  Som litterär gestaltning om sorg hade jag önskat att Dmitri Plax kanske väntat en tid ytterligare med sin bok. För att nå det där ögonblicket då man vågar höja blicken en aning. Granska, se och iaktta vad som hänt och fortsatt händer. Våga följa tankar och ohyggliga frågor ännu ett stycke, följa tiden, möta de andra i omgivningen, ja till och med i texten konfrontera mördaren med den verkliga skulden. Få fatt i de viktiga metaforerna och myterna som hjälper oss sätta handtag på det som är omöjligt att famna på annat sätt.

Det är att begära det omöjliga av en människa i stark sorg. Men kanske vad en bok om sorg, om än personlig, bör uppnå.

Jakob Carlander