Recension
Niklas Rådström: Då, när jag var poet
Albert Bonniers förlag
När jag håller Niklas Rådströms pinfärska diktsamling i min hand kommer ett nostalgiskt och lite vemodigt minne tillbaka. Någon gång i slutet på 1980-talet. Jag var sjukhuspräst på Ulleråkers psykiatriska sjukhus i Uppsala. Lite djärvt gjorde jag och kantorn en mässa med bärande texter från Niklas Rådströms diktsamling ”Den helige Antonius frestelser”. I en miljö där livets skuggfrågor ställdes med brutal uppriktighet, var Niklas Rådströms poesi så tveklöst självklar. Det är mer än trettio år sedan.
Poesin är en klyfta att klättra genom,
inte för att komma ner i eller upp ur,
utan för att hitta en plats att tappa fotfästet i
skriver Niklas Rådström när han nu efter nästan tjugo år återkommer till poesin som sitt författarspråk. Titeln ”Då, när jag var poet” antyder ett återvändande, ett återupptagande av något som varit både skönt att få undvara, men också kärt att återfinna. Att vara poet kräver en ständig beredskap, som att gå brandvakt, konstaterar Niklas Rådström i efterordet till sin nya diktsamling. Dikten är livet som ska tolkas, fångas och, om möjligt, tämjas. När Rådström återvänder till poesin är det med ett mångfasetterat författarskap i bagaget där teman återkommer och personer glimmar förbi.
”Då, när jag var poet” bär starka spår av författarens svåra sjukdom de senaste åren. I avsnittet ”Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter”, berättas om en plågsam behandling; hår som faller av, katetrar in i bröstet, det röda och det vita och det som saknar namn, men söker att förstå hur vi hör samman med varann. Naturligtvis finns här också dödens närhet, livet ständiga skugga, men ändå något stukad:
Döden vill oss egentligen ingenting, den vill få tyst på oss bara,
som en nitisk bibliotekarie som i viljan att upprätthålla tystnaden mellan de höga arkivhyllorna hellre ser att vi går än mumlande blir kvar.
Fotograf: Håkan Elofsson
Kärleken är starkare än döden. I ”liten serenad i fem stycken” dedikerad till hustrun Ninna beskriver Niklas Rådström sin kärlek i smärtsamt vacker poesi med åtta laddade slutord; Där du inte är där finns inte jag.
Här finns också den varma kärleken till människan. Ett medmänskligt jag–du perspektiv som vädjar om gemensam aktning för varandra, om förmågan att se sig själv i den andre. Ett uppbrott från Narcissus. I avsnittet benämnt ”Sånger” formar sig dikterna till ett oratorium med anslag från Emmausberättelsen i Bibeln.
Alla som möter din blick möter den med din egen. Hjälp oss se varandra. Hjälp oss att i varandra se andra än oss själva.
Dessa dikter har också tidigare blivit tonsatta. Det finns ofta en musikalisk rytm i Rådströms diktning. Språket, miljön, är hämtad från naturen; skogen, bergen och vattnet. Någon gång nästan som en blinkning åt Pär Lagerkvist; Hösten går ensam mellan träd och gärdsgård och behöver inte fråga om vägen hem. Som författare och poet gör han sig aldrig oåtkomlig för läsaren. Det som inte med förnuftet är begripligt blir ändå gripbart. Niklas Rådström förtätar sin diktning till det som måste upplevas emotionellt mer än rationellt. I ett efterord säger han om diktandet: Men hellre än att göra den till en lydig knähund är det lika så gott att bara släppa den fri och låta den leva i vilt tillstånd. I 20 prosadikter dras läsaren in i detta vilda, som mer lämnar en sinnesstämning efter sig än en tydlig bild av något bestämt.
”Då, när jag var poet” är en diktsamling skriven rakt in i vår tid av död, skuggor, längtan efter visshet och famlande efter medmänsklighet och gemenskap. Stycken att bemästra vår oro med. Ord som försonar och läker i allt det som känns sårigt. En diktbok som borde ligga stadigt på allas våra nattduksbord inför höst som kommer.
Jakob Carlander