Recension: Kalle Lind – Hasse Alfredsson

Recension
Kalle Lind: Hasse Alfredson. En sån där farbror som ritar och berättar

Bokförlaget Forum

Det händer att jag på psykoterapimottagningen skickar med något citat av Hasse Alfredson till mina klienter; ”en spik i foten”, ”livet är som en påse” och lite annat smått och gott. Fast det sker nu alltmer sällan eftersom de flesta klienter, betydligt yngre än jag, tittar lite förvånat och undrande på mig. Och jag inser pinsamt att de inte har någon aning vad jag pratar om.

Ändå var det Hasse Alfredson som tillsammans med Tage Danielsson förändrade svensk humor, smaksatte den med samhällskritik, sex, kropp och improvisation, och på så sätt lade grunden för vår egen tids humor.

Kulturens allt i allo Kalle Lind har skrivit en lika grundlig som stark biografi om denne egensinnige skåning som mestadels bodde i Stockholm ”som berättar om alla jävligheter vi utsätter varandra för, som skrattar åt oss och med oss och begråter oss om vartannat…”. Det här är inte en bok att återuppleva och upprepa 60-, 70- och 80-talets humor med. Den har redan haft sin tid. Kalle Lind konstaterar lite torrt att när vi påminner oss om Hasseåtagesketcher är vi orimligt positiva. När vi sedan konfronteras med dem är vi orimligt besvikna. De flesta av dem är passé, men var också med om att skapa sin samtid. Detta är en biografi om en man som producerade både det som var högt och lågt, allt från guldfåglar till kalkoner, men också vad och vilka som inspirerade honom till allt detta. Kalle Lind är grundlig. På ett nästan häpnadsväckande sätt fångar han inte bara in Hans Alfredson, alla personer i hans omgivning blir genomlysta och granskade. De har alla satt sina avtryck i Alfredsons ofantliga produktion. Stundtals växer biografin till att bli en analys av främst 60-talets stora komiker som levde i gränsöverskridandets tid.

Kalle Lind beundrar sin Alfredson, men har också en sällsam förmåga att skildra hans mörkare sidor. Dit hör de smärtsamma förluster Hans Alfredson gör i livet; sin pappa i tidiga år, sonen Mats och kollegan Tage. Hans Alfredson drabbades hårt av alla deras död men hade svårt att sörja dem. Snarare begravde han sig i allt mer arbete och kapslade på så sätt in sin sorg till något som ibland mer liknade bitterhet. En filmrecensent beskrev Hans Alfredsons efter Tages död som en båt som förlorat sitt roder.

Det fanns en rastlöshet hos Hans Alfredson som gjorde det svårt för honom att behålla projekt under längre tid. Direktör på Skansen under tre års tid var ett av de längre. Filmerna består mer av situationer än övergripande handling. Det gjorde hans produktion enormt stor och han citerade själv Nils Ferlin att ”Gud må förlåta mig somliga rader”. Hans kreativitet spänner från böcker, sketcher, sånger och filmer till barnlitteratur. Till dubbelheten hör också hans samhällskritiska engagemang. Å ena sidan var han radikal och ställde sig tidigt på Vietnams sida under kriget med USA. Tidigt engagerade han och Tage sig för Amnesty. Å andra sidan var han samtidigt en underhållare i salongerna och blev välbeställd genom sitt arbete. Kritik för detta kom från båda sidor. Fram träder bilden av en man som gjorde det han ville. Somt blev bra, väldigt bra, och annat inte.

Porträttet av Hans Alfredson i Kalle Linds bok är kärleksfullt. En sann kärlek som inte väjer för de mer komplicerade sidorna av honom. Kalle Lind besitter dessutom en enorm kunskap om Alfredsons samtid. Kontexten vilar alltid trygg runt personen i denna bok. För oss som formats av denna tid är denna bok ett absolut måste. Han som berättade om oss, roade oss och som var som oss. Fast lite mer.

Jakob Carlander