Recension: Johanna Holmström – Själarnas ö

Foto: Niklas Sandström

Recension
Johanna Holmström: Själarnas ö

Norstedts förlag

En lite bortglömd plats men värd ett besök är hospitalskyrkogården på Ulleråker i Uppsala. Patienter som levde och dog på sjukhuset under sent 1800-tal och fram till mitten av 1900-talet ligger begravda där. Så även många av personalen vars arbete var en lika livslång uppgift som patienternas vistelse i vården. Patienterna är begravda i mitten av kyrkogården, personalen runt omkring dem som en skyddande mur mot omvärlden. Övervakade in döden. Omvårdade in till evigheten.

Den finska författaren Johanna Holmström, för många av oss känd och uppskattad med novellsamlingen Camera Obscura, berättar om den svunna hospitalsvärlden i romanen ”Själarnas ö”. I den åländska skärgården ligger Själö hospital för kvinnor. Dit kommer Kristina i slutet av 1800-talet. Hon har dränkt sina båda barn i trötthet, förvirring och förtvivlan. Långt senare anländer Elli till samma hospital efter en kort och högst misslyckad period som riksbekant brottsling, lurad och utnyttjad av män. En tredje person är Sigrid, sjuksyster på Själö och med blick för människorna bakom sjukhuskläderna.

Kring dessa tre kvinnor kretsar romanens berättelse. Själö är deras förvisningsplats men också en ö som räddar dem undan en skrämmande värld, det patriarkala samhället och ett land i krig. Deras vistelse på Själö är inte bara deras egen berättelse. Kristinas brott är på något sätt allas nederlag. ”Skulden är inte blott hennes”, säger modern till den präst som indirekt är en av orsakerna till Kristinas tragedi.

Kristina och Elli vistas samtidigt på hospitalet men möts aldrig i relation. De är som två poler som stöter bort varandra. Kristina dödade sina barn. Elli är det övergivna barnet. Elli vill till varje pris bort från hospitalet och ön. För Kristina har det blivit en plats att sona sitt brott, den enda tänkbara mening hon nu kan se med sitt liv. Ellis överklass mot Kristinas fattigfinland. Elli som drivs av sexuell åtrå och längtan. Kristina som utsatts och förötts av den manliga sexualiteten.

Istället möter Elli den jämnåriga Karin på hospitalet med en vilja att leva ut sin kärlek och en skräck att bli upptäckt med den, vilket skulle omöjliggöra all utskrivning.

Runt dem alla vakar Sigrid med både kärleksfull värme och med misstro till de psykiskt sjukas eget förstånd. Över dem alla svävar patriarkatet och tidens rasbiologiska tänkande. För Karin betyder friheten att hon måste underkastas en sterilisering. Annars kan hon inte få vistas bland friska. Rasbiologen Herman Lundborg skymtar i bakgrunden som ett lika mörkt moln som kriget självt.

Johanna Holmström, som skriver på svenska, har ett vackert och stillsamt språk fullt av ett vemod vilket fångar denna märkliga hospitalsvärld, som den kommit till uttryck i dagböcker, journaler och anteckningar. ”Själarnas ö” är något av det mesta autentiska jag läst kring de gamla hospitalen, samtidigt som författaren utforskar människors inre värld och finner storheten mitt i allt armod och värmen i relationerna.

Det finns en särskild genre inom romankonsten som vi kanske helt enkelt bör kalla hospitalslitteratur. Där återfinner vi Agnes von Krusenstjerna, Bertil Malmberg, Barbro Lindgren, Göran Tunström, Sara Stridsberg. Hit tänker jag även Karin Johannissons mer vetenskapliga verk, särskilt i relation till denna roman. Johanna Holmström hör absolut till dem. Till skillnad från Sara Stridsbergs ”Beckomberga. Ode till min familj” är Holmströms ”Själarnas ö” mindre spekulativ, håller sig mer nära den värld av vilsen ung psykiatri som den verkligen var, samtidigt som hon mitt i detta melankoliska stillsamma kaos ger läsaren starka kvinnoporträtt. Hon fångar den anständighet dessa kvinnor möter på hospitalet hos medsystrar och sjuksystrar, tillsammans med den unkna människosyn som trots allt råder där. Ibland är det omöjligt att överleva världen utan dårskapen. Den blir en utsatthet och en tillflykt på en och samma gång.

Den finländske psykiatrikern och teologen Martti Siirala utbrast en gång: ”Denna världen är absurd och det är inte allmänt känt”. Det är denna världens absurda sjukdom som Johanna Holmströms kvinnor lider av. En av höstens absolut bästa böcker.

Läs den stillsamt. Besök sedan något av de hospitalshistoriska museer som finns på Ulleråker, i Vadstena och Västervik. Vandra sedan utmed Fyrisån, Vättern eller Östersjön och fundera över de livsöden som nu bara återfinns som korta stereotypa gulnande journalanteckningar. Kristina, Elli, Karin och Sigrid. Livet fanns hos dem, som något storslaget och som förtvivlans kaos.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.