Recension: Amos Oz – Judas

Recension
Amos Oz: Judas

W&W förlag
Översättning från hebreiska till engelska: Nicholas de Lange
Översättning från engelska till svenska: Rose-Marie Nielsen

 

När jag som ung student bodde i Jerusalem, hade någon skrivit på husväggen till andra sidan gatan: ”Begin boged aror”, ”Begin är en förbannad förrädare”. Det var åren efter Camp David-avtalet då den israeliske premiärministern Menachem Begin slutit fredsavtal med Egyptens president Anwar Sadat. Det hjälpte inte att Begin var känd som en politisk hök. I samma ögonblick han sökte fred blev han också betraktad som en förrädare. På många sätt är det om just detta den israeliske författaren Amos Oz nyutkomna roman ”Judas” handlar om.  Förrädaren som den störste av idealister, som vill och vågar mer än de andra.

”Den som är villig till förändring, sa Shmuel, kommer alltid att betraktas som förrädare av dem som inte vill förändras och som är livrädda för förändring, som inte förstår och som hatar förändring”.

Amos Oz roman rör sig på två nivåer. Dels handlar den om relationen mellan evangeliernas Jesus och lärjungen Judas. Dels om den unge Shmuel i den nyskapade staten Israel på 50-talet, då Ben-Gurion fortfarande var president. Shmuel har utseendet emot sig, en flickvän som gör slut och studier som krackelerar. Shmuel är med i ett forskarteam som söker rekonstruera bilden av den judiske Jesus bortom de kristna dogmerna. När så Shmuels pappas företag går i konkurs finns ingen längre som kan finansiera hans forskning. Shmuel lämnar universitetet, men finner asyl i Jerusalem hos den åldrande och kroppsligt nedsatte professorn Gershom Wald och dennes svärdotter Atalia. Det är hans uppgift att vara samtalssällskap åt den äldre herren och hjälpa honom med praktiska uppgifter. Han dras till Atalia som bär på fler hemligheter än en. Gershoms son och Atalias man dog under striderna 1948, torterad av araberna. Atalia är också dotter till Shealtiel Abrabanel, den ende i Jewish Agency som motsatte sig en egen stat och istället drömde om ett liv i samexistens mellan araber och judar. Han kom därför att kallas en förrädare.

Emellanåt får läsaren ta del av Shmuels forskning kring Jesus och Judas. Fram träder en annan bild än den kristna tolkningen av Judas som legat till grund för årtusenden av antisemitism. Judas var den som trodde mest på Jesus. Mer än Jesus själv. Judas övertalade Jesus att bege sig till Jerusalem och låta korsfästa sig för att sedan ena mänskligheten genom att stiga ned från korset och bevisa sig vara Messias. När så Jesus dör som en vanlig människa för sina plågor, dör också Judas hopp. Shmuel noterar: ”Ingen annan apostel dog med Jesus från Nasaret. Judas var den ende som inte ville fortsätta att leva efter Frälsarens död”.

Istället för att vara kristendomens arketyp för den förrädiske juden var Judas den ende sanne kristne, den som verkligen trodde. I romanen, vars hebreiska titel är ”Evangeliet enligt Judas Iskariot”, finns en märklig koppling mellan Shealtiel och Judas.  Deras hopp stiger aldrig ned från korset. Istället finns där en evig kristen antisemitism och en långvarig politiskt konflikt: ”Nu lever araberna dag efter dag med de katastrofala följderna av sitt nederlag, och judarna lever natt efter natt med skräcken för deras hämnd”, konstaterar Atalia.

Shmuel är en sårbar person. Gershom kallar honom för en ”sköldpadda som tappat sitt skal”. Samtidigt finns det något outgrundligt stort hos honom när han söker återskapa sanningen kring relationen mellan Jesus och Judas, palestinier och judar och sin egen sorgliga längtan efter kärlek.

Amos Oz har skrivit en underbar roman, så sprängfylld av teologi, filosofi, romantik och den ensamma människans tragiska storhet. Det var svårt att som läsare lämna bokens sista sida, men också en stor tacksamhet fått ta del av den. Om Svenska Akademien inte tänker blåsa sina pengar för vinden ett år till är det hög tid att ge priset åt Amos Oz.

Jakob Carlander

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.