Och där stod vi för ett år sedan. Blickade in i mars månad 2020 med oro och oklara föreställningar vad det var vi hade framför oss. Kanske kände vi också smaken av utmaning och kamp. Det här ska vi klara av, med beslutsamhet och solidaritet. Yes we can! Tufft nu men snart är det över.
Sedan var det som vi drogs in i en malström och tappade herraväldet över det mesta; kontrollen över dödstalet, sansen i debatt och kritik av varandra, synen på framtiden som hela tiden sköts på…. framtiden. Första vågen, ”tvätta händerna och håll avstånd”, andra vågen ”det är allvar nu”, mutationer, försenat vaccin, tredje vågen ”håll i och håll ut”.
Jag mindes hur jag som barn satt i bilens baksäte och ställde den alltmer irriterande frågan ”är vi framme snart”, tills de vuxna uppgivet erkände att de inte visste.
Vilken resa vi gjort! Sorgen över de många som dött av covid 19, berättelserna från de som varit svårt sjuka, min hund Vergilius hundkompis matte som inte längre kan känna smak och lukt. Oron att smitta någon annan, någon kär och viktig. Rädslan som ibland kantrat till misstänksamhet och irritation. Kvinnan som springer förbi mig i elljusspåret och med knuten näve skriker ”två meter!”. De oförsonligt hårda orden mellan forskare. Professorn i cancerkirurgi Jonas Nilsson kallade besviket sina kollegors beteende för kompetensinducerad rättshaverism. Uppgivenheten vid tvånyheternas återkommande dystra besked och livet som ständigt får vänta ett tag till. Studenter utan universitet, skådespelare utan publik, småföretagare utan hopp. Det meningslösa ältandet om skuld och ansvar. Vi har gjort så gott vi kan, ändå är det så här och vi ska länge få vänta på att veta varför.
Är vi framme snart? Idag höll jag som oftast min föreläsning i mottagningsrummet framför datorn med Zoomuppkoppling. En kursdeltagare från Göteborg frågade mig i pausen (på chatten så klart) om jag vet när en kalv blir vuxen. ”Nä”, skriver jag och får genast svaret ”hon blir ko vid 19”. Jubel med emojien för klappande händer från alla deltagare.
Det där gillar jag. Den uppkäftiga och uppstudsiga humorn. Att för ett ögonblick få driva med det som stulit så mycket kraft, hopp och förnuft ifrån oss. Plötsligt känner jag. Jo, vi är framme snart. Vaccinet, immuniteten, värmen, våren och det vi lärt oss om avstånd. Det är snart klart. Inte ens i mina mörkaste stunder tror jag på dem som talar om ett förlorat år 2022, inte ens hösten i år. Vi har det värsta bakom oss. Rädslan att vi ska ge upp för tidigt får oss att förtiga det.
Det som sedan är kvar, är att våga återvända till livet, släppa oron, överge misstänksamheten och försonas med alla hårda ord som kastats på varandra. En ny resa som också den kommer att kräva mycket av oss. Vägen fortsätter, som den alltid gör. Jag minns psykiatern på Ulleråkers sjukhus som förtroligt nästande viskande sa till mig som delade han en hemlighet: ”Var och en av oss tillfrisknar alltid på väg mot den egna dödligheten”. Så är det också nu.
Håll i och håll ut.
Jakob Carlander
Krönika i Östgöta Correspondenten den 9 mars 2021